Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.
Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.
Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar