Hur orkar man jobba 100%?

Imorgon börjar jag mitt sommarvik. Har sån ångest inför det. Hur ska jag klara att jobba i sommar? Som tur är det samma ställe som förra sommaren, vilket känns tryggt. Har varit sjukt stressad denna vecka. Tog en tablett extra i självskadesyfte igår, det gick inte längre att stå emot. Kändes lite halvtragiskt, men man kunde dö av typ 10 tabletter.. Så tog 2 istället för 1, känns dumt att fiffla för mycket om jag ska börja jobba snart *väldigt plikttrogen tjej* då det inte är så stora marginaler med den medicinen.

Förra sommaren var riktigt jävla tuff. Det var jobba, sova, laga matlådor, var inte mycket mer än så jag orkade. Jag jobbade 100% den sommaren, höll på att knäckas. Nu blir det 85% denna sommar och även det känns sjukt mycket. Kuggade en tenta också, så har omtenta i augusti.. Så måste ha orken att plugga också.

Jag har börjat på att tänka när jag har pluggat klart och ska börja jobba.. 50% skulle vara perfekt då. Men hur mycket lön får man av det? Inte mycket.. Sen ska man tänka på pensionen osv. Vill bo i hus i framtiden och här är det dyrt med hus. Känns lite som om att antingen börja jobba 100% krascha och bli sjukskriven, eller jobba 50% och vara halvfattig. Har funderat på om jag ska starta eget i en annan bransch på 50% men behöver då ha rätt mycket pengar, och jobba resterande 50% i den bransch jag pluggar till. Men detta känns lite som moment 22. Det känns typ enklare mentalt att ha ett eget företag (som kommer vara inriktat på ett av mina intressen), och "bara" 50% lönearbetare. Men men, måste spara ihop pengar först.

Men sen är ju frågan, kommer jag ens lyckas ta min examen? Jag kanske kuggar tentan, examensarbetet kanske går åt helvete och allt annat i höst. Kanske blir sjukskriven. Känner mig rätt misslyckad faktiskt. Att veta att om jag hade varit frisk så hade jag haft min examen och jobb nu.. Det känns som om något kommer skita sig med skolan, att jag inte kommer bli klar i januari. För att börja jobba så måste jag ha tagit varenda litet högskolepoäng på programmet, inte enda rest får jag ha. Jag känner mig ärligt talat helt värdelös. Sen pressen jag har också, alla tror att jag kommer bli färdig i januari. Det kommer kännas som ett stort jävla misslyckande om jag inte blir det.

24 år, 13 olika läkemedel för denna dag

Psykiatrin vill ha ett möte (fast vi nyss hade ett) där det ska vara massa inblandade som vanligt. Bland annat en farmakolog (!!). Min förra läkare kommenterade ibland hur "hårt" medicinerad jag är. Underligt då det är han som har ökat o ökat o ökat.. Men nu har jag en ny läkare som vill ha hjälp av en farmakolog. Förhoppningsvis kommer en läkare som är specialist på neuropsykiatri, som har bättre koll på centralstimulantian på mötet. De vill veta hur alla mediciner och doser interagerar med varandra.

Men idag insåg jag faktiskt hur mycket piller jag stoppar i mig. Har 7 stående läkemedel och sen massa vid behov. Idag under dagen tog jag 6 olika vid behovsmediciner för diverse grejer, sammanlagt 13 olika läkemedel idag. Tycker det känns jäkligt mycket för en person på 24 år, men allt är relativt såklart. Så det kanske var en bra tanke där det med att en farmakolog ska vara med.

Har slutat reflektera över mängden mediciner på senare tid, jag tar det dem vill att jag ska ta typ. Känns sorgligt faktiskt. På 4 år så har jag kommit från 0-7 stående. Vid behov så har jag typ 10 olika nu om inte mer, vissa tas oftare än andra.. Många är pga biverkningar för de jag tar varje dag.
Mediciner för värk, koncentration, ångest, sömn osv

Vissa mediciner gör att jag känner att jag har ett liv värt att leva. Andra är säkert onödiga.
Men min fundering är, påverkar någon medicin mig psykiskt negativt? Det vet jag inte och jag vågar inte experimentera själv heller.

Ett liv, till vilket pris?

Känner mig rätt tömd på energi, mest bara är just nu. Orkar inte så mycket. Försöker göra saker jag tycker om, men det är svårt att vara glad.

DBT:n börjar bli jobbigt tycker jag. Beror på hemläxorna, tror det är pga att jag har ADD som gör det jobbigt. Det är svårt att ta tag i det, så himla mycket att fylla i, varje dag. Komma ihåg alla dessa färdigheter. Ska allt detta bara fastna sen?? Vill typ gå en till gång DBT känner jag redan nu, behöver en repetitionsrunda typ.
Sen så ska man känna sina känslor bla som färdighet, känna efter. För mig är tomheten tung, försöker känna vad jag egentligen känner när jag känner den. Det är mest ledsenhet, frustration, ångest, en blandning av olika känslor. När känslorna blir till tankar så är tankarna: Varför ska jag leva ett liv där jag må dåligt? Varför ska jag acceptera att må dåligt? Vad är det ens för liv att leva?

Det är tungt nu.

Ledig, triggad, det sociala spelet

Efter en tid med väldigt mycket att göra under en lång tid. Så kommer det nu 2 veckor som jag är helt ledig innan jag ska börja jobba. Känns konstigt, jag brukar annars vid lediga tider ha planerat in något suicidförsök. Eller ja, hade jag haft tabletter så kanske det hade blivit så ändå. Jag vill försöka ta hand om mig och vila. Starten på sommarschemat såg tung ut.

Men samtidigt känns det konstigt, jag vill skada mig. Jag vill ha tillbaka tabletterna. Jag börjar känna suget efter att spara igen. Jag känner mig triggad av allt möjligt just nu. Usch, känns jobbigt att inte göra något självdestruktivt. Tog en stesolid för en stund sen, trots det känner jag ett stort sug. Men inte ikväll, ikväll låter jag bli.

För övrigt så har jag funderat mer på att jag vill ha fler vänner men tycker det är svårt om vad man ska säga eller göra. Är jag för på? Pratar jag om tråkiga saker? Fel saker? Berättar jag för mycket om mig själv? Gillar ens personen att umgås med mig?
Det sociala är ett spel men ibland så träffar jag människor där jag inte behöver spela så mycket. Men känner de samma sak? Vill de också umgås med mig? För när det kommer in någon i ens liv som man vill lära känna, tror att det kommer bli en bra vän. Så vill jag ta till vara på det. För det händer väldigt sällan för mig. Men jag vet inte hur man gör. Jag är inte förtjust att skylla på diagnoser, men den förbannade asperger diagnosen försvårar mitt liv på flera plan.