lördag 30 april 2016

Varför är jag så destruktiv?


Ledsen, ensam, dåligt humör. Råkade pilla i mig för många tabletter. Men förstod att det skulle bli såhär idag. Ensam på valborg. Jobbar imorgon så tänker inte ta fler. Eller blanda. Bra eller dåligt att jag jobbar imorgon vet jag inte.. Bra att jag inte tar fler, dåligt för jag vill dö.


Rakade benen, sen satt jag och kollade på dem. Försöker tänka ibland att ärren inte är så farliga, det ser inte så hemskt ut. Men jo, det gör det. Det ser förjävligt ut. Önskar någon hade skällt ut mig, visat bilder på fula ärr så kanske jag aldrig hade gått så långt. Vet inte ens om det går att tatuera där det är som värst. Det är för mycket ärrvävnad.
Där jag skar som mest, när jag haft tajta strumpor och sen tagit av mig dem, så ser det ut som om köttet har sjunkit in. Inte fint. Försöker inte ha strumplinningen precis där då jag är rädd att det ska bli permanent.
Var jäkligt sugen idag, att bara dra några snitt, men efter att granskat mina ben så lät jag bli. Vill inte att det blir värre. Minns inte varför jag började skära mig. Eller jo, lindra ångest, kändes lite förbjudet också. Men jag kollade inte på andras bilder, önskade att jag hade gjort det. Sk "triggers" kanske hade gjort mig mindre sugen. Framförallt ärr. Sår kan få igång mig, men inte ärr. Att kolla på mina egna ärr får också bort suget.
Hatar mina ben och ffa det här benet. Det röda ärret näst längst ner har smält ihop och sjunkit ner. Trycker jag in ett finger så vill inte huden/köttet hänga med tillbaka riktigt.. Så måste "kudda upp" för att hjälpa på traven så det kommer upp. Men det ser fortfarande ihopsjunket ett tag. Det är inte extremt, men det märks. Tveksam till att det går att tatuera över där det är värst, så måste ha strumpor resten av livet typ... Ledsen tanke.
Om jag typ inte transplanterar hud, men tror inte landstinget vill pröjsa. Men resten av benen ska jag tatuera. Det var ca 3 år sen jag började skära i benen och jag är så evinnerligt glad att jag hade påbörjat en tatuering på ena låret. Jag har ärr upp till knäna "bara". Jag stannade pga tatueringen.
Jag kan ha knähöga strumpor vilket åtminstone är något. Men jag kommer inte kunna bada offentligt.. Jag var 20-21 när jag började skära mig, rätt "sent" att börja faktiskt, att då typ möta gamla kursare som har sett mig "ren" och till hur det är nu, jag skulle skämmas för mycket. Jag vill inte att folk ska prata om mig, eller i värsta fall att det skulle komma fram till en chef.
Sure, det syns på armarna också om man kollar, men det är bara massa smala vita streck. Typ, "jag mådde dåligt i tonåren" om någon jobbig typ skulle fråga sen räcker det svaret. Men benen.. Det ser lite för köttigt ut för att kunna visa. Sen har vissa ärr inte läkt klart och blivit vita, så de kommer jag inte undan med.
Hatar mina ben verkligen, hatar varje förbannat självförvållat ärr på min kropp.
Jag hoppas någon därute blir avskräckt av bilden. Jag önskar ärligt talat att jag hade sett självorsakade sår och hur det ser ut sen. Jag kanske då inte hade gjort valet att kötta benen så som det blev.
Fö så har jag käkat dåligt pga stress och sämre hunger. Går jag ner 2 kg till så ligger jag på undervikt och det känns så frestande!!! Men jag kan inte hålla på att gå från ett problem till ett annat.
Nu orkar jag inte skriva mer, ska käka morötter med dipp.

Jag vill också..

Jag vill också ha massa vänner jag kan umgås med och inte sitta helt ensam på valborg.
Jag vill också kunna orka med skolan och sen ha massa tid för annat jag vill göra och inte vara helt slutkörd.
Jag vill också kunna orka med fritid, vänner, skola och jobba extra ibland utan att jag går in i väggen.
Jag vill också kunna få vänner relativt enkelt- och behålla dem.
Jag vill kunna umgås med människor en och en utan att hela tiden försöka ha ett manus i huvudet så det inte blir helt tyst.
Jag vill också kunna åka iväg till min familj och sen komma hem utvilad, inte vara ännu tröttare pga miljöombyten.
Jag vill också ha ett liv som inte varje litet moment tar enormt med krafter.
Jag vill kunna leva det liv jag drömmer om och inte känna mig begränsad av den jag är.
Jag vill så gärna.
Jag vill inte inse att det inte räcker med enbart vilja, för det finns ett stopp för mig, som leder till att jag blir utbränd.
Jag vill att världen runt mig ska åtminstone lite, anpassa sig för mig. Jag vill inte se sura miner på mina förslag, suckanden att det är lite omständigt.
Jag önskar att jag vågar säga till i större omfattning vad jag behöver. Att inte behöva bli dömd och granskad för diagnoser.
I min värld så är de få anpassningar jag önskar inte orimliga.
För ingen förstår, hur mycket jag anpassar mig för allt och alla. Anpassar mig för mitt eget liv. Medicinerar centralstimulantia i så pass höga doser att jag ska någonlunda ska orka kraven från samhället. För att orka skola/jobb samt ha en liten fritid.
Begär jag för mycket?
Jag har också drömmar, mål med mitt liv. Jag försöker numera begränsa dem så mycket det går och det gör mig ledsen.
Det gör mig så himla ledsen och uppgiven att det jag vill med livet kommer jag inte orka. Det känns som om jag har förlorat något. Något jag kanske aldrig haft..?
Men jag kommer inte ge upp, om det är dumt eller inte får visa sig. Jag får ta konsekvenserna då.
Men det jag önskar nu, är att inte behöva vara ensam idag.

torsdag 28 april 2016

Gruppterapin startad, känner mig triggad

Har i veckan varit med på första gruppterapin på DBT:n, var så nervös innan. Men det gick ändå rätt ok, vissa grejer tog jag upp som jag egentligen inte vill dela med mig. Som att jag tar medicin ett visst klockslag och att förtydliga att det inte är knark, så ingen får för sig nått. Lite sånt typ. Sen tycker jag ärligt talat att vissa saker känns som lågstadiet. Man ska vara övertydlig med typ allt enligt psykologen, för annars kan någon ta illa upp för minsta lilla.. Jag kanske är lite för kritisk?

Men, känner mig stressad. De pratar om att om att om någon har mkt ärr (läkta) så ska man exponera de långsamt. Att de gör en grej av det hela triggar mig, förstår inte på mig själv? Bara visa och kör utan att göra en grej av det önskar jag.. 
Mina armar ser ok ut, inget som behövs exponeras sakta. Det enda är benen men då jag ändå alltid har knästrumpor för o dölja så spelar det ingen roll för mig. Men det är att man pratar om det i gruppen som är jobbigt. 
Vet inte varför, men vill stoppa i mig massa tabletter.. Bara för att experimentera  ("självskada"), räkna pulsen och för varje gång jag tar extra desto mer går pulsen ner.
Jag kanske leker med elden. Jag vill egentligen inte, jag vill va stabil, men ändå så håller jag på såhär..

Ska öka dosen på medikinet, från 20 till 25 mg. Fick också lov av läkaren att testa ta morgon och lunchdosen av concerta tätare. Har hänt nån enstaka gång av misstag o effekten var jättebra och höll sig länge och stabilt. Så får se hur det blir, kanske bättre? Jag längtar tills jag får träffa en specialist inom neuropsyk för o prata mediciner, men det går seeeegt i mitt landsting. Han jag har nu är specialist o kan skriva ut, meeen han är inriktad på annat i psykiatrin, inte inom neuro tyvärr..
Jag vill optimera medicineringen!! Hoppas det blir en bra läkare jag får träffa inom neuro.. Hoppas jag inte behöver vänta så mkt längre till..

Vet inte vad jag vill med det här inlägget, känns bra att skriva av mig. Känner mig lite osammanhängande.

torsdag 21 april 2016

Dessa små dilemman

Har nån jobbig obehagskänsla och ångest i kroppen. Stressad är jag. Skulle till skolan o jobba med ett grupparbete imorgon. Men det är inte så mycket vi har kvar så blir nästa vecka vi fortsätter. Så ledig imorgon och det ska bli så skönt. Har suttit med dessa förbannade jävla grupparbeten hela veckan. Det tar sååå mycket energi från mig, allt det sociala, hänga med, prata där man ska prata och inte prata när man inte ska prata som typ att inte avbryta. Jag kan vara väldigt duktig på det tyvärr..

Men helt ledig är jag inte, ska till psykologen.. Har ångest för det. Dels för att jag känner mig kass som inte kan göra "veckoläxan" ordentligt. Jag visste att det skulle bli ett litet problem, ffa då jag hela mitt liv haft problem att ta tag i saker. Trots centralstimulantia så är det inte perfekt (inte för att det skulle vara botemedlet..).
Sen att jag ska lämna massa tabletter till henne.. Vill ha kvar dem!!! Vi tar lite i taget.. Det som tar emot att lämna är mina sömnisar. Vill ju ha kvar dem dels som nödutgång och dels om någon läkare inte tycker jag ska ha sömnisar så har jag ett litet lager.. Dels för att själv trappa ut sista biten om det blir aktuellt och dels (mycket dels haha..) om det skulle behövas vid behov typ. Så bajs på detta. Kan inte bestämma mig, spara eller inte spara? Skulle det vara psykologen jag frågade så skulle det vara att inte spara. Men sen vet jag att vissa läkare inte vill skriva ut diverse saker så när man redan får det utskrivet då känner jag mig lite i framkant när jag sparar. Men vill ju in helhjärtat i DBT:n också, litet dilemma där..

Aja nu ska jag sova. Har sjukt mycket ångest men försöka sova kan man iallafall..

måndag 18 april 2016

Stressad, pressad, smal och fin?

Blev ännu en liten paus.. Inte riktigt haft lusten att skriva..
Men men, nu känner jag att jag bara vill få ur mig lite.

Har kört med DBT:n ett tag nu, och jag känner mig sjukt stressad på något sätt. Att på ett år så ska jag vara "klar". Ska jag då må bra då? Ska jag då sluta skramla tabletter som en "nödutgång" ifall livet inte känns värt att leva? Hatar denna tidspress och dessa små pikar om den. Att under DBT:n ska jag inte skramla tabletter och lämna tillbaka allt (bara det är värsta ångesten!!!!) för att sedan när DBT:n är slut så kan jag göra vad jag vill, börja samla tabletter igen säger dem, bara inte under DBT... Tycker det är ett skitresonemang på något sätt. Ta en paus från skramlandet för att sedan så är det "ok" att göra det. Det är en del press på psykiatrin här i stan så kan inte få göra en till omgång DBT som jag har läst vissa har gjort i andra län. Då är det bara att ställa sig sist i kön igen... Jag tror att med min asperger så behöver jag bearbeta allt lite längre, att då hela tiden få tidspressen köras upp i ansiktet är inte en hit. Kommer förövrigt om någon vecka börja med gruppterapin och DEN har jag ångest för. Jag är livrädd att bli triggad eller att det ska bli massa "känslostormar" under själva sessionen från de andra deltagarna, eller att det kommer vara en "typisk" dramaqueen till borderlineperson som bara sabbar terapin för andra och mig. Kanske är fördomsfull, vem vet? Men bara starten av DBT triggade mig att börja med små överdoser igen, senast idag. Världens ångest har jag nu, tog ytterligare en tablett.. Kanske blir fler snart.. Att bara skriva om det här är triggande men också stressande.. Sen vill jag att det ska ta den tid det tar, inte bara hela tiden pusha pusha pusha för då slår jag backut nästan, för paniken av att mina tabletter ska försvinna är hemsk. Är ens DBT bra för mig om det blir såhär för mig, att det går bakåt? Eller kanske måste gå bakåt för sen framåt?

Sen är det tungt med DBT, jag ska både ha tid för den och skola.. Skolan suger verkligen musten ur mig. Har massa webbföreläsningar att kolla på inför imorgon och har inte ens kollat på en. Hatar dessa webbföreläsningar, önskar att skolan bara hade liveföreläsningar. Är glad att jag inte går en distansutbildning, skulle inte riktigt funka för mig om det var helt på distans. Men det som har hjälpt mig att fungera i vardagen och skolan är centralstimulantian.. Den slår terapin med hästlängder. CS om något har räddat mitt liv. Jag levde i princip i en dimma förut och nu har dimman lättat något. Äter dock höga doser. 2 st 54 mg concerta om dagen, nu är snabbverkande medikinet insatt på eftermiddagen som vi för någon vecka sen höjde dosen.. Jag kan nästan på klockan se när concerta börja verka, går ner, när medikinet börjar, dock svårt o känna när den går ur. Har inte några särskilda biverkningar, de jobbiga är hård puls. Sen tappad matlust.. Ligger under 50 kg nu, ca 19 i BMI. Gått ner från ca 21-22 i BMI. Många uttrycker sig positivt, jag ser starkare ut, mindre plufsig i ansiktet. Jag kanske har helt missuppfattat min kropp förut, tyckte inte jag var så tjock.. Men jag kanske var det..? Vill så gärna börja med dexamfetamin. Metylfenidat är uppenbarligen otillräckligt för mig med dessa doser samt att jag egentligen behöver högre. Men läkaren vägrar.. Samt att det skulle suga att börja om helt från början med en ny CS.. Hatar att leva i den psykvärld, hatar psykiatrin till viss del.. Hatar att vara deprimerad.