Det kommer stå ord mot ord. No shit!?

Nu var det ett tag sen jag skrev.. Trots det ser jag att jag får lite besökare ändå, så inte helt bortglömd ändå :)

Men det har varit tungt med en ny termin, fler föreläsningar och bara en tyngre termin rent allmänt.. Hade en webbdugga i veckan och kuggade den, känner mig ledsen och dålig.. Men en ny chans nästa vecka, så hoppas det går bättre. Ska försöka plugga lite mer till den.

Just nu är jag på väg hem från mina föräldrar, var ett tag sen jag var där sist. Var trevligt, trots den extra ångesten på kvällarna. Måste typ alltid ta en stesolid så fort jag kommer dit.. Känns deprimerande. Men igår hade vi en mysig familjedag, har börjat komma min lillebror närmre. Men vi har fortfarande våra syskongnabb, men sånt är inte direkt ovanligt antar jag. När någon av oss har tråkigt så beter vi oss som när vi var yngre, typ han går bakom mig i en affär och ska sparka mig på fötterna så jag typ snubblar o vara allmänt störig för han har tråkigt. Ptja, vad ska man säga, ålder gör inte alla mindre omogna haha..

Men mitt psyke går det lite upp o ner med. Mitt värde ligger typ på prestationer i skolan, jag försöker ändra det men det är så svårt!! Det är mer eller mindre så att om jag failar med utbildningen så är planen att ta mitt liv.. Inte bra.

Ska förövrigt ha ett möte med psyk i veckan ang. tvångsåtgärderna. Chefen/sjuksköterskan för avdelningen ska vara med, hon hade läst i min journal och det hade stått direkta felaktigheter och jag påpekade det men hon sa att det var ord mot ord. No shit liksom? Hon känns verkligen inte objektiv utan det känns som jag kommer få försvara mig.. Jag skrev ner händelsen ett par dagar efter i ett word dokument, har även ett utkast på bloggen. För jag vet att minnet förändras så vill ha det så rätt som möjligt.

När jag läste igenom det jag skrev så stod det i slutet att en personal hade sagt att det hade gått felaktigt till och det skulle högre upp till ledningen. Såååå jag fattar inte riktigt attityden. Min sambo kommer vara med och han är duktig på att prata och riktigt duktig på att formulera sig och argumentera. Han sa till mig "Jag kommer stå upp för min *mitt smeknamn*". Så gulligt.
Nåja, vi får väl se hur det går. Ett plus är att min sambo har en bra argumentationsteknik. Ska läsa på om tvångslagen, ifrågasätta deras bedömningar och påpeka ev. direkta felaktigheter eller om de har brutit mot lagen. Ska vara påläst, punkt. Jag kan faktiskt säga såhär att en positiv egenskap jag har är att kunna vara extremt påläst gällande lagar o sånt. Jag tror att vissa tycker jag är lite pain in the as. Men man ska stå upp för sina rättigheter.

Usch, är sjukt kissnödig o ska sitta i bussen ett tag till.. Såååå jobbigt, hatar att inte ha en toalett i närheten.

Ny termin, rädd för en tredje krasch

Termin 5 börjar idag.. Hoppas jag klarar den här våren, har ju kraschat ("gått in i väggen") 2 vårar på rak, ungefär vid den här tidpunkten på året. Hoppas det inte blir en tredje gång, jag tror inte jag klarar av 3 gånger..

Jag känner mig så värdelös som inte klarar skolan som alla andra, min klass som jag gick med första året tog examen igår, alla facebook bilder som kommer upp, hur stolta deras föräldrar är över dem är så jobbiga att se.. Jag önskar att mina föräldrar skulle bli så stolta också. För jag vet att om jag blir färdig och tar examen så kommer mina föräldrar bli överlyckliga, särskilt mamma. Pappa med för den delen, jag har rätt många halvsyskon på pappas sida och jag kommer bli den första som tar en universitetsexamen.

Jag vill göra mina föräldrar stolta. Jag vill göra mig själv stolt med för den delen men som sagt om jag lyckas.

Men jag känner mig så misslyckad, min självkänsla är i botten. Jag är så rädd att faila igen, att jag hamnar på psyk igen. Jag vill inte. Jag vill må bra.

Det jobbiga med mina krascher är att ffa första gången jag "gick in i väggen" (gillar inte det ordspråket) så har jag fortfarande problem nu 2 år efteråt. Jag är så trött i hjärnan.. Det känns som om min hjärna har blivit skadad, för när jag sitter och läser om andra personer som också har gått in i väggen så har vissa problem flera år efteråt. Händer det mig en tredje gång så vet jag inte riktigt om jag kommer kunna återhämta mig från det. Jag försöker att inte ta tag i för mycket saker, varva ner. Men det är svårt att ta en paus från sig själv. Ta en paus från sitt dåliga mående, jag kan inte vila från det.

Men men, om typ 45 min är det upprop, lite stressad nu!

Hoppas ni får en fin dag idag!

En önskan om att få somna in i snön..

Jag var ute och gick på promenad igår. Jag var på rätt bra humör när jag var ute och gick, sen kom jag till en kulle som hade en rätt ok utsikt. Jag fick idéen om att jag skulle lägga mig i snön för att få somna in för evigt. Jag gick en bit bakom kullen och la mig under ett träd. Jag hade musik i öronen, jag var glad för att jag hade fått chansen att få somna in, jag kollade på stjärnorna samtidigt. Men samtidigt fanns det en liten tanke i bakhuvudet att jag skulle misslyckas, för idéen hade kommit helt impulsivt och jag hade inte hunnit förbereda med tex att ta tabletter som hjälper till att man däckar. Men jag låg där och det kändes bra när jag långsamt blev kallare och kallare. Det var skönt med musik i öronen också.
Som sagt det var en impulsiv tanke utan någon förberedelse men visst, jag hade 2 stesolid i plånboken, men det skulle ta för lång tid innan de skulle börja verka förstod jag redan då (sen är 20 mg stess lite för lite)..
I vilket fall som helst, jag började skaka för att jag frös, tillslut skakade jag mer än vad jag klarade av och reste mig för att gå hem.. Jag stannade till någon gång när jag var på väg hem och satte mig bara i snön pga frustration, men för att någon minut senare resa mig och fortsätta gå. Jag känner mig så patetisk. Att jag inte är tillräckligt stark som person som bara kunde ligga kvar där.. Jag vet inte ens om det här klassas som suicidförsök? *Lägga sig i snön för att dö -skakar för mycket av kyla och går hem istället* HAHA, när jag läser meningen ser jag hur patetiskt det var. Mådde riktigt dåligt igår kväll över händelsen, känslan av att vara så fail typ.

Jag önskade mer hjälp av min psykolog men hon har inte tid.. Jag vill ju ses 2 ggr i veckan, men det hade hon inte tid för.. Frågade om det gick att andra gången skulle vara ett telefonsamtal istället för träff men det hade hon heller inte tid med.. För jag tror att om jag får mer intensiv hjälp så kommer jag må bättre.

Jag kanske ska tacka ja till DBT? Men det finns väl några lite "meeeh" över det hela. Jag självskadar inte i lika stor omfattning längre, rätt sällan faktiskt. Mycket av mina problem är kopplade till det neuropsykiatriska och då ffa min asperger, jag behöver alltså någon som är kunnig inom det området, vilket även andra psykologer har påpekat att om jag ska ha DBT så borde jag ha någon som har kunskap om neuropsykiatri.

Men sen en väldigt viktig aspekt, jag kommer må så enormt mycket sämre i början av behandlingen. I värsta så pass sämre att det kommer leda till en inläggning av anledning att jag kommer byta behandlare. Jag kommer få en grym separationsångest till min psykolog. Detta är väl pga att jag har asperger. Jag har svårt med nya personer i mitt liv, jag har enormt svårt för att viktiga personer i mitt liv försvinner. Detta kommer skapa en liten minikris hos mig själv.
Frågan är om det kommande året kommer vara lämpligt att byta terapi i? Men jag behöver också mer hjälp, men helst från den psykolog jag redan har.. Jag tror jag ska ta upp det här med min läkare faktiskt. Jag vet inte om han kan påverka något, men han är ändå högst upp i "kedjan".

Sviker jag mig själv genom att fortsätta leva?

Alltså mitt mående är så jobbigt. Typ bergochdalbana, hatar det. På något sätt så känns det "lättare" att ha ett mer konstant dåligt mående än att det går upp och ner flera gånger om dagen. Just för tillfället är jag i en dipp..

Aja, jag har typ megaångest över min ekonomi, har varit typ hur mycket utgifter som helst den här månaden sen att högkostnadsskyddet har gått ut. Sen att jag behöver köpa ett busskort, kurslitteratur osv. Det här suger.

Jag har en liten gnagande jobbig känsla inom mig, planen var att ta livet av mig den här veckan men jag har bestämt att skjuta lite på dem planerna, det känns som om jag sviker mig själv när jag har skjutit upp det här. Jätteskum känsla. Dessa planer att ta livet av mig, hitta ett bra datum, vara ensam, ha tillräckligt med tabletter är en sån trygghet för mig. Att veta att det kommer ett slut.
Det som gör att jag skjuter på det är att jag är rädd för att misslyckas, att det blir sjukhus och psyk. Sen att nästa vecka så börjar en ny termin, så överlever jag så har jag inte riktigt hunnit vila innan, för att vara inlagd är inte något vilande.
Det var ju så i höstas, på fredagen hade jag tenta, efter det träffade jag läkare o fick vårdintyg, tog tabletter, hamnade på akuten o blev inlagd, lördag morgon tillbaka på psyk, tvångsåtgärder, strypgrepp av personal (pga en jävla sked!!) sen måndag utskriven. Sen på tisdag satt jag på föreläsning på en ny kurs. Jag var garanterat inte utvilad på tisdagen, så är inte sugen på att det händer igen. Skrämseltaktik från slutenpsyk? Haha..
Jag skulle förövrigt ha ett möte från psyk om tvångsåtgärderna, min psykolog har försökt få till ett möte med dem men dem har inte svarat?! Skitskumt och störande. Kan inte riktigt släppa det dem gjorde mot mig och vill ha ett möte för att ha svar på mina frågor.. Jag har rätt till möte efteråt så förstår inte varför dem skiter i det? Är de själva medvetna om hur fel de faktiskt gjorde?

Usch hatar den här ångesten, utmattningen, och det tomma svarta hålet i mig. Tomheten inuti gör så ont. Nu ska jag äta lite o kolla på tv, sen sova. Vill verkligen inte vakna imorgon och ha ännu en dag av ångest.

En liten hemlighet under mina kläder

Det är rätt tärande att hälsa på släktingar.. Känner mig rätt utpumpad nu efter en vecka, men vet inte om det är skönt att vara tillbaka i vardagen? Min vardag är inte direkt fantastisk.

Jag har känt mig så fruktansvärt ensam på sistone, framförallt när jag går i universitetslokarena.. Så många säger hur kul de hade när de pluggade, de festade o träffade vänner. Så sitter jag här ensam. Det är värre idag, examensfesten för de som jag skulle tagit examen med är idag.. Jag har inte så jättemycket kontakt med den klassen, jag skäms. För jag tror de förstår varför jag "försvann". Jag gick till akutpsyk efter en föreläsning en dag för jag ville inte leva mer, den fasad jag försökte hålla uppe hade börjat spricka, började bla kugga tentor, skar mig oftare. Jag blev inlagd, jag sa inget till någon i klassen, det var här hela psykkarusellen började ta fart på riktigt och jag vart sjukskriven resten av terminen. Efter ett par veckor hörde en av sig på facebook, en enda person. Kändes inte direkt upplyftande.

Men det är inte bara det, utan också att jag inte riktigt har kommit in i min nya klass.. Inte har så mycket vänner i den här stan överlag heller, eller ja överhuvudtaget. 

Försöker ta tag i att börja på den sporten jag alltid har älskat igen, men kruxet är att jag behöver pendla. Men det kanske är värt det? Jag har alltid älskat det och det är nästan som terapi för mig. Här i stan så håller dem inte på med det på samma sätt, utrustningen är inte så modern heller. Det blir inte riktigt samma känsla. 

Tycker det är rätt störande att från att ha flyttat från en liten stad till en stor så har de inte satsat alls på den sporten här, man skulle kunna tro motsatsen. Så måste pendla till en annan, mindre stad isåfall. Men är det bra där, jag trivs med personerna där så får det vara värt 40 min pendling 1 gång i veckan. Jag kan ju alltid sitta och plugga eller nått medan jag reser. Jag tror ändå att det kommer vara värt det. Jag kanske kommer orka leva mer?

Piercade förövrigt bröstvårtan nu i veckan, jag känner mig något mer sexig nu. Känns som jag har en liten hemlighet, lite förbjudet sådär. Har rätt små bröst, så känns som den framhäver det kvinnliga. Läker den bra, så kommer jag nog göra andra bröstvårtan också.