Utvilad efter stess

Kom hem rätt sent igår från min kompis och skulle upp tidigt idag. Men trots det så vaknade jag för en gångs skulle pigg och pepp idag!! Har inte hänt på evigheter. Kanske stesoliden gjorde sitt? Önskade jag hade en till stess, men det har jag icke. Är hos mina föräldrar och tänkte innan jag åkte hemifrån "jag ska bara vara borta 2 nätter, så det behövs inge mer". Men.. Jag hade fel. Hade varit skönt att lugna ångesten men också att få vakna en till morgon piggelin och pepp.

Kom på idag vid halv 3 idag när jag var supertrött att jag hade glömt att ta min eftermiddagsdos av concerta.. Tar den annars 12:30-13:30. Har morgondosen redan börjat dala så kan inte eftermiddagsdosen rädda dalandet. Så skippade den, har tagit den vid den tiden tidigare också och visst jag piggnar till lite. Men kände att det inte var värt det idag, satsar hellre på min insomning ikväll. Kanske vaknar piggelin imorgon också? Stess har ju lång halveringstid, så hoppas det går an iallafall. Ett minihopp har jag iallafall.

Måste verkligen plugga nu, men orkar inte.. Vill hellre vara med mina föräldrar och umgås. Eller kolla efter en ny telefon. Mitt val blir nog häng med föräldrarna, sen framför TV:n när de har somnat haha!

Ensam och krångel med skola

Jag är så sjukt jävla irriterad på skolan, en kurs varav jag är helt klar har de nu registrerat. Jag har för mig att de sa vid kursstarten att den skulle den läggas in för registrering sista veckan på terminen pga sista veckan gör man rester bara. Så nu kommer de se ut som jag har läst 30 hp på 19 veckor istället för 20 veckor.

Worst case: Jag får betala tillbaka en veckas CSN och det blir en veckas glapp mellan höst och vårterminen och min SGI ryker. Den är förvisso på typ 5 tusen före skatt, men hellre att jag får ut ca 3500 kr efter skatt och kanske får lägga till lite sparpengar (har för tillfället låg hyra av en orsak). Än att jag bara får använda sparpengar och sen hamna på soc. För som psyksjuk så kan man aldrig veta vad som kan hända. Därav försöker jag vara så safe med saker och ting som möjligt.

Jag är medveten om att jag är en såndär tråkig typ som kan massa tråkiga regler, läser avtal och jämför och har lite allmänt koll. Kanske därför jag typ inte har några kompisar? Inte för att jag pratar om sånt (ingen är ändå inte intresserad). Tycker inte riktigt om att jag är konstig, mest pga att jag blir ensam. De som går i min klass är typ så normala man kan bli och jag känner mig som en outsider. De som också har hoppat in denna termin och inte känner så många har dock massa vänner utanför skolan.

Jag har en nära kompis som jag växte upp med, en som jag känner lite genom psyk (träffades på slutenvården) dock inte träffat henne på evigheter. Sen bekanta vilka jag pratar med när jag stöter på dem. Har jag tur så händer det att jag småpratar med någon i skolan.

Annars umgås jag med min sambo och hans kompisar. Vilket imponerade socialt liv jag har va? Planen är när jag har tagit examen och har ett jobb så ska jag skaffa katter, mindre ensam och jag älskar katter!

Men för att återgå till mitt skolbekymmer. En ev lösning: Skippa ett moment på denna kurs och göra en skriftlig komplettering som jag lämnar in sent så kanske det löser sig.

Men ska prata med studievägledaren, det kanske löser sig! Hon är jättegullig, gillar inte att hon känner igen mig. Kommer till henne ibland med massa "tänk om..." "Hur löser jag det isåfall?".

Tog en stess för ett par timmar sen pga megaångest, hoppas jag slipper somna med ångest som jag har fått göra hela jävla veckan.

En liten notis, efter mitt ensamhets beklagande jag skrev så hörde en kompis av sig faktiskt som jag inte hört av på länge, woopidoop.

En till notis, min närmsta kompis ringde nyss. Känner mig lite gladare nu!

Låt mig försvinna

Har mått dåligt i 3 dagar nu. Trodde ärligt talat att det hade börjat bli bättre. Men nej nej, hade fel. Självmordstankarna börjar komma allt starkare. När ska jag göra det? Funderar när det passar bäst, mellandagarna går bort då jag tänkte jobba något pass. Har en hemtenta i början på januari, sen något seminarium. Men efter det då? Då kanske vi ska resa då vi har en "restvecka", men jag har inga rester på den kursen så jag har ledigt istället. Men ska vi inte resa så får det bli då, om jag mår lika dåligt dvs. Annars har jag ganska så mycket ångest för jag vet inget annat passande tillfälle.. Hatar tanken på att jag inte har ett bra datum, jag vill kunna fly livet när jag tycker det är passande.

Försöker alltid planera något lämpligt datum. Mitt i en skolvecka funkar inte, för misslyckas jag så har jag skitmycket att ta igen. Jag vill ha några dagar tillgodo, både med tanke på somatiken och psykiatrin gällande inläggningar. Om jag inte krashar helt dvs, då spelar det ingen större roll vilken dag. Men kan jag fortfarande prestera så spelar det roll. Sist gjorde jag självmordsförsöket några timmar efter en tenta, vill ha den avklarad om jag skulle dö. Men också om jag överlever, slipper gärna känna skammen att sopa ihop resterna efter ett misslyckat suicidförsök.

Sen skulle jag undvika datum så som julafton, någon näras födelsedag så att de slipper må allt för dåligt. Att de slipper ha "påminnande" dagar/högtider.

Var väldigt nära förra julafton, hade mycket mediciner då jag var hos mina föräldrar och fick flera dagars mediciner delade. Ångrar lite att jag inte tog tillvara på det trots att det var jul.

Det som krånglar till mitt liv ännu mer är att jag håller på att bråkar med kommunen om en grej jag har rätt till. Jag har rätt till det, men de säger att jag inte har det. Den lagen är lite lite luddig, eller ja, de tolkar det på det sättet att de slipper betala. Så luddig är den faktiskt inte, enligt mig.

Men hon sa att med tanke på den lilla luddigheten, så att allt skulle gå rätt till så skulle hon koppla in kommunjuristerna.

Så jävla jobbigt. Bara ordet jurist får mig att tänka på vilken fruktansvärd tid det kommer ta.

Ska försöka gå igenom landstinget istället. Men jag antar att det kommer vara segt det med..

Vilken jävla ångest jag har, nu ska jag göra matlådor. Det ger mig också ångest, att påminnas ännu mer att jag ska upp tidigt och har en jättelång dag. Ännu en dag i ett liv jag gärna skulle undvika just nu.

Varför försvann de små guldstunden av glädje? Varför vaknade jag på söndagen och allt kändes som enda stor misär? Känns som någon retar mig, "såhär kan ett liv kännas, men du får det inte".

Dippar kommer, men det finns en ljusglimt därborta

Det känns som att i vissa stunder så har jag fått tillbaka lite av livsgnistan. Jag försöker njuta av de korta stunderna som den är där. Idag så orkade jag till och med att sminka mig, det har inte hänt på evigheter.

Men jag har fått mer självskadetankar.. Vet inte riktigt varför?

Just nu känner jag ett djup av ångest, vill dö. Så det känns väldigt udda att skriva om de korta stunderna som på riktigt känns bra när jag för tillfället har suicidtankar/planer.

Det kanske beror till viss del av concertan? Fick kommentaren att jag har blivit mer utåtriktad sen jag började med den. Har den förändrat min personlighet fast den har gått ut ur kroppen?

Den har ändrat lite av mina vanor, jag kan ta tag i saker, när den gått ur kroppen så kan jag fortfarande utföra saker. Inte lika bra som när jag tagit i den, men att lite av vanorna sitter i pga "vana" från concertan. Det känns bra.

Men läskigt att den har gjort mig utåtriktad, förändrar den personligheten på andra sätt också fast jag inte känner det?

Men jag kanske mår bättra också pga tentan som är klar. Att jag inte har något som heeeela tiden gnager. Känslan av att jag borde plugga hela tiden, aldrig kunna vila.

Trots dipparna så blir jag glad att den gamla mig finns, trots att den är låångt borta, men den finns iallafall, den har inte försvunnit helt ändå.

En undran, har fått lite fler läsare på senare tid och undrar vilka ni är? Känns läskigt att blotta mitt innersta men att inte veta vilka som läser. Ni får gärna lämna en liten kommentar.
Det kanske blir så att ingen kommentarer och det hela känns patetiskt att fråga om haha :)

Godkänd tenta

Så jävla nöjd, jag är klar med min förbannade omtenta!!!! Jag har inte några rester från en endaste gammal termin längre!! Inte från den här terminen heller för den delen :):):) Jag har pratat med några i klassen och vissa har någon omtenta från förra kursen och jag kan inte låta bli att känna mig lite extra nöjd då :):) Med tanke på mitt dåliga mående, suicidförsök, inlagd på psyk en helg, skitjobbig omtenta som har legat och gnagt som jag har gjort del för del varannan vecka i 6 veckor (som sagt, skitschysst av universitetet, att de lyssnade och jag fick chansen att inte göra en stor på en gång). Blir liksom lite stolt över mig själv då, för att just jag är i fas, då denna höst har varit väldigt turbulent. Lite smånöjd sådär nu då :):)

Ok, jag har offrat en stor del av min hälsa för att prestera och borde inte plugga heltid egentligen. Men men, på något sätt lyckas jag ju, heh.

Såååå nu är jag safe, jag får gå över till vårterminen. Eller ja, måste klara nästa kurs på 3 veckor. Men den har alla, inte någon rest dårå!

Efter den kursen så tror jag resten av terminen inte är så jättetung. 

Vårterminen tror jag är lite pain in the ass.

Så jag hoppas jag ska kunna vila ut lite inför våren.

Min mentor jag har i skolan trivs jag verkligen med, hon hjälper mig med struktur, planera och lite sånt. Så förhoppningsvis så kommer allt bli lite lättare. Det var till en enorm hjälp förra hösten när jag hade en annan mentor, klickade inte så bra med henne dock så ville byta. Men det tog ett bra tag innan jag fick någon annan, hade behövt från höstterminens början.

Men idag ska jag tvätta, städa, vila, äta ute (för att fira) och kanske läsa life i en kursbok.

Btw, jag har känt någon lite skymt av glädje den här veckan, men sen att ramla i ett stort hål av ångest är så fruktansvärt hemskt. Att pendla så är fruktansvärt. Jag känner i dipparna att jag inte vill leva så, bara ta mitt liv. Usch.

Höjning av concerta + funderingar på nästa läkarbesök

Just nu är jag sjukt trött och har inte sovit så mycket pga rädsla för att försvinna (antar att det beror på kontrollbehov?), så nu är den typen av ångest tillbaka. Jag hoppas att den perioden av ångest inte är långvarig. Jag har ju ångest stora delar av dagen ändå, så det kommer vara väldigt tärande nu när den ångesten är tillbaka också.

Var hos läkaren igår då. Gick väl sisådär. Han säger alltid att jag försöker provocera honom!? Fattar inte varför han alltid tror det. 

Jag känner att han straffar mig pga indragna mediciner av de jag har överdosat alt att han bestämmer flera delningar av medicin per vecka. Han säger att det inte alls är straff och säger att det är jättetråkigt att jag känner så.

Så drog den parallellen att han tror att jag provocerar trots att jag inte gör det och att han straffar mig trots att det egentligen är så. Jag hoppas han fattade.

Jag har ju väldigt svårt för läkare och avskyr när någon har såpass mycket makt över mig. Jag säger att jag tycker han är bra men ändå tror han att jag provocerar.

Men det blev en ändring iallafall och det är att ta concerta vid 13 tiden och den ökades till 36 mg. Känns ok. Störande att det är en månad till nästa läkarbesök och jag antar att jag får vänta lika länge om det behövs någon sorts ändring.

Lite irriterande att jag inte kan börja förrän nästa vecka pga att jag har apodos, men han gjorde en akutinsättning så den kommer väl måndag eller tisdag. Förhoppningsvis så kan mitt boendestöd hämta den på måndag (hoppas den kommer då) och dela tisdag morgon. Är ett evigt trixande med tanke på långa dagar på skolan.

Han sa också att han är öppen för förslag om det inte skulle funka optimalt med den dosen. Jag är skeptiskt till att det kommer göra det. Jag vill så gärna prova en annan sort censtralstimulantia, men han är så seeeeeg och är inte alls lika pepp på den sorten. Jag önskar att ökningen funkar, men är rätt säker att det inte gör det optimalt. Sen vill jag så gärna prova den sorten CS då jag läst så mycket positivt om den sorten.

Men jag tror inte jag kommer hinna diskutera CS så himla mycket nästa möte då det kommer vara en annan läkare som kommer vara med också och att vi ska komma fram till någon sorts medicinändring som kommer gälla min smärtproblemati + lite psykiatriska problem. Hon vågar inte riktigt sätta in en medicin jag vill prova mot smärta med tanke på att jag har så mycket andra mediciner (men hon vågade iaf prova smärtplåstrerna som har haft bra effekt!). 

Det är en typ av antidepp som funkar mot den typen av smärta.

Jag är också intresserad egentligen att prova en annan antidepp som jag har minne av som funkat tidigare men som läkaren satte ut för att han tyckte det inte var värt med de biverkningarna.

Han vill egentligen inte prova den igen, men jag vill så gärna prova den igen då jag är deprimerad och inte orkar må såhär.

Jag vet faktiskt inte alls om det går att ha båda sorterna antidepp. Sen faktumet att det kommer bli sjukt mycket mediciner jag kommer äta då. Jag tycker ändå att jag äter rätt mycket mediciner redan.. Men jag mår inte heller bra, sen som läkaren alltid påpekar att jag tror så mycket på mediciner men att jag borde tänka på terapi också. Han har en poäng.. Det är en svår balansgång.

Jag vet heller inte hur CS insättningen påverkar de andra medicinerna..

Jag hoppas innerligt att terapi kommer funka i längden... Så att jag kan minska antalet mediciner.

För det blir ett antal läkemedel med tanke på både smärt- och psykproblematik. Sen äter jag även omeprazol mot magen (pga tidigare magsår för överkonsumtion av treo för smärta innan jag fick plåstrena, önskar jag fick hjälp tidigare, något bitter över det). Som tur är det en väldigt lindrig medicin -något positivt iallafall..

När jag hamnade på akuten i början på året så upptäckdes det även sjukt lågt Hb, så jag fick två påsar blod i samband med behandling av intoxen. Så ni kan räkna ut att det var en heldel treo. Jag åt det trots att jag fick sinnessjukt ont i magen av det (förstod inte då att det var farligt), men den andra smärtan i kroppen var värre.

De läkemedel jag äter nu är omeprazol, concerta, lamotrigin, gabapentin, nitrazepam + smärtplåster, sen vid behov primperan, stesolid, alvedon och ipren. Det kanske inte är mycket? Men för ca tre år sen åt jag ingen medicin förutom typ alvedon ibland. Så det känns mycket att gå från 0 till 6 stående mediciner och ett antal vid behovs mediciner för diverse problem..

Men också faktumet att jag har provat så sjukt mycket sorters mediciner på 3 år.

Det känns tragiskt på något sätt. Det känns som om psykiatrin har varit en hyfsat stor del av att mitt mående har blivit så pass dåligt och svängit under tiden och fortfarande är. Nu känns psyk (öppenvården, definitivt inte slutenvården) som att de faktiskt hjälper mig. Men de har skadat mig på vägen. Ffa slutenvården, den har skadat mig värst av alla men till viss del öppenvården också för att de inte tog mig på allvar i början och bara slängde olika sorters mediciner hejvilt och hoppas på en lyckoträff.

Hade den neuropsykiatriska utredningen börjat direkt så tror jag att det inte hade blivit så illa som det blev.

Jag blev nekad en neuroutredning första gången för de trodde inte på mig och det var pappa som svarade på frågorna om min barndom och prickade i att jag typ inte hade problem. Trots att jag påpekade att pappa har problem själv så lyssnande de inte.

Det var en psykolog som snappade upp mig och jag fick en second opinion på att börja utredningen. Det visade sig ju två neuropsykiatriska diagnoser och en ångest diagnos.

Hur kunde jag bli nekad första gången? Hade jag fått utredningen första gången och den hade blivit gjord direkt så tror jag att så mycket ärr i min själ och kropp inte hade skapats.

Det är sällan jag tänker på det, men jag känner ibland bitterhet mot psykiatrin.

Stressad och läkarbesök imorgon

Jag mår skit. Jag mår ännu värre än sist, det blir mer och mer svart.
Jag har alldeles för mycket i skolan, det är långa dagar och jag ska hela tiden "prestera". På något sätt så lyckas jag prestera -än så länge. Men orken börjar försvinna, jag är fruktansvärt stressad. Det är långa dagar och jag har ingen ork än att vila när jag kommer hem. Idag är jag dock något piggare.
Jag borde verkligen dra ner på takten, jag borde prata med studievägledaren om hur man kan dra ner på takten men ändå bli klar med hela terminen.
Imorgon ska jag till läkaren, jag hoppas det går bra. Var en månad sen sist, tidigare har det alltid varit var tredje vecka jag träffade läkaren men han ändrade till var fjärde... Känns som en jättestor skillnad trots att det bara är en vecka. Känner mig lite övergiven av psykiatrin faktiskt, jättejobbigt. Låter nog lite överdramatisk.

Men ska prata om läkaren om concerta iallafall, vill höja. Har 54 mg kl. 8 + 18 mg kl. 14. 54 mg går ut efter 5 timmar, och 18 mg räcker inte för att fylla på. Vill egentligen höja på morgonen också, men men vi får se vad han tycker ska ske.
Det var så bra i början när höjningarna gick så snabbt, kom snabbt upp i den dosen. Läkaren var inte så förtjust i att det gick så fort då han tyckte det var svårt att utvärdera. Jag tyckte dock det var bra, och jag vill fortsätta på det spåret!
Jag vill egentligen ha något som håller 4-5 timmar för att sen "fylla på", när det slutar verka så vill jag att det ska gå ut ur kroppen ganska snabbt för att inte sabba sömnen. Jag menar, funkar verkligen 54 mg kl 14? Kommer det gå ut över sömnen? (Han kommer knappast höja så mycket på en gång).

Det jag inte vågar är att ta bort concertan på morgonen då jag blir på så mycket bättre humör efter den men som dock avtar vid 12 tiden. Om jag ska må som jag gör på förmiddagen hela dagen så måste det typ bli 54 mg x 3 på en dag.
Skulle vilja prova något annat som jag kan prova på eftermiddagen. Jag vill veta hur de olika sorterna av centralstimulantia känns. Jag menar, jag har provat massvis olika psykofarmaka, varför inte prova med olika sorters cs till det känns perfekt? Meeeen läkaren är lite seg tråkigt nog.

Jag hoppas iallafall att mitt blodtryck och puls ligger bra imorgon. För det känns som man är lite körd om det inte skulle göra det. Har dock gått ner i vikt pga stress (inte avsaknad av hunger pga concerta) och jag hoppas att det inte gör allt för mycket.

Tjock

Kände en panikkänsla av ångest för ett tag sen och tog en stess. Känns inte alls bra att hämta plånboken och smyga i mig en tablett när jag umgås med mamma. Vill inte förklara vad det är och hatar att ljuga.

Usch vilken misslyckad dotter jag måste vara. Antingen så pluggar jag för lite eller så klankar hon på vad jag äter för att jag kan bli tjock, eller så säger hon att jag är tjock. Nu väger jag ca 53 och det är väl ok enligt henne. Men när jag vägde 55 kg klagade hon hela tiden.

Har inte tidigare haft så jättemycket ångest över vikt, men mamma ger mig ångest över det genom att alltid prata om mat. Jag har vägt max 55 kg i hela mitt liv, men ett BMI på typ 22 kanske är för mycket? Att jag är tjock?

Önskar att jag vägde typ 48 kg, borde kämpa hårdare för att nå dit...

Borde verkligen promenera varje dag, både för att minska smärta och för att gå ner mer i vikt. Concerta har gjort att jag tappat aptiten lite, vilket gör det lite lättare att gå ner, eller ja fortsätta gå ner i vikt.

Medicindelning

Just nu sitter jag på ett tåg, jag är trött och känner mig mest ledsen. Har en stor ångestklump i bröstet och jag vet inte riktigt vart den kommer ifrån. Vill ta en stesolid men med tanke på att jag är trött och sitter på ett tåg så kommer jag somna och missa min station typ.

Mår jag fortfarande dåligt när jag är framme så får jag väl ta en.

Känner mig svag på något sätt som måste ta stesolid, gillar inte alls att bli delad min "veckodos" stess, har ett max antal jag får äta per vecka. Sällan jag äter alla dock. Men när jag säger att det typ är 2 stess jag behöver eller något så känns det som de tänker "stackars henne" alternativt om det är fler tabletter och så säger de "Har det varit en jobbig vecka?". Hatar det, hatar så mycket när någon ser mitt inre, jag vill berätta själv och inte att de ska räkna ut hur jag mår genom att räkna antal tabletter.

Apodosen bryr jag mig inte så mycket när det gäller delningen för där är det samma lika hela tiden och aldrig något man kan "räkna ut" gällande mående.

Men jag hatar dock att "be om lov" för att få fler påsar när jag ska åka bort.

Känns så förnedrande med hela grejen att få medicin delad, att inte få ha något ansvar gällande psykmedicinerna. Är glad att somatiska delen av vården inte vet om det här.

Har förövrigt alltid undrat hur många i min ålder som har apodos?? Har bara träffat 70 plussare som haft det tidigare och de i min omgivning som vet att jag har det har inte varit med om att någon annan i min ålder som har det.

När jag träffat läkare så brukar jag oftast inte orka rabbla mediciner utan säger "kolla min apodos" och de verkar inte höja på ögonbrynen. Finns det massvis som har det men ingen pratar om det i 20-30 års åldern? Vad vet jag.

Helt värdelöst inlägg jag skriver för övrigt, men mitt tåg är sent (varför hamnar jag alltid i ett tåg som ska vänta in andra tåg? Sjukt störande) och jag har blandat med min ångest också jättetråkigt. Även något stressad då jag antar att min brorsa kommer var sur för att ha väntat länge pga förseningen.

Nu kom en ångestattack till, jag klarar inte det här. Men som vanligt är det bara att sitta och inte göra en min fast det skriker inuti mig.

Ibland så ger vården en ångest

Vaknade idag och som vanligt mådde jag jäääättedåligt. Snoozade lite först och surfade på telefonen och efter ett tag så vände mitt humör och det var helt ok. Dock så behövde jag superstressa med tanke på att jag låg kvar en stund. Men så skönt att känna hur det svängde. Kan väl bero på concerta kickade in, men idag kändes det som om det inte bara var det det gör mig lite glad. Det kan bero på att jag sov typ stora delar av kvällen igår, men det kändes som om det var något mer, ger mig liiiite hopp iallafall.
Lite lite av ångesten gällande skolan har släppt också då jag har fått en mentor som hjälper mig att strukturera upp lite. Haft mentor förra hösten också, men det var en gammal pensionerad lärare för programmet jag går på och jag hade alltid lite ångest innan jag träffade henne. Min nuvarande känns det mycket bättre med och jag har turen att det är någon som går samma program som jag går och jag känner ingen ångest inför henne. Det kändes bra första gången vi träffades med samordnaren och det kändes också bra när vi träffades själva tidigare i veckan.

Var hos vårdcentralen idag också, förnyade recept bland annat och pratade lite om hur det skulle bli när jag går över från smärtmottagningen till vårdcentralen gällande medicinerna jag har blivit ordinerade därifrån. Jag går fortfarande hos smärtenheten men jag ville vara lite förberedd hur det skulle bli typ när det går till vårdcentralen, när jag bokade tiden önskade jag träffa en läkare som jobbade fast där och inte var hyrläkare. Jag träffade honom, det kändes bra och jag listade mig hos honom efteråt. Första läkaren jag träffade på vårdcentralen var nämligen en sån idiot.

Jag ville träffa läkare hos vårdcentralen i förväg med tanke på att jag är nojig att när jag går över till vårdcentralen och kanske får olika hyrläkare, eller att jag bara förnyar recept på recept hela tiden. Jag är då rädd för att risken att någon inte vill förnya mina recept då med tanke bland annat på en av mina mediciner jag har mot smärta är mina smärtplåster som är narkotikaklassade. Risken finns att någon läkare tycker jag är "för ung" för starka mediciner (vissa läkare höjer på ögonbrynen och tycker jag äter för mycket mediciner för min ålder) och därigenom inte vill skriva ut fler plåster till mig.
Då sitter jag där, utan plåster. med fruktansvärd smärta och kommer förmodligen då ha skitsvårt att få någon annan som kan skriva ut om en läkare gör den bedömningen att inte skriva ut. Med risken att de tror att jag typ är en missbrukare om jag ändå tjatar. Den där "missbrukarstämplen" jag har läst om, som jag är så rädd över att få.. Fast jag aldrig har missbrukat.

Aja, men det känns bättre nu. Läkaren sa att när jag är färdig hos smärtenheten då kommer jag bli aktuell hos vårdcentralen och de kommer göra vad smärtenheten har bestämt. Bra bra. Dock när vi pratade om plåstren om de fungerade och så, så spände han ögonen i mig och frågade "Hur ofta byter du dem?", vilket jag svarade "En gång i veckan.." och han verkade mjukna upp då jag gör enligt ordination. Så det visade sig att min oro faktiskt inte är helt obefogad när det gäller mina plåster.
Så nu i efterhand så känns det väldigt bra att jag faktiskt gick i förväg till vårdcentralen och träffade en läkare som också kändes bra som tur var som jag kunde lista mig hos. För att minska risken att saker och ting skiter sig gällande framförallt med mina smärtplåster eller någon annan medicin.

Skitstörande att det ibland är vården som gör att man får ångest gällande saker och ting.

En bra psykolog

Jag HATAR att vakna varje morgon och må så fruktansvärt jävla dåligt. När concertan börjar verka efter ca 45 min så känns det hyfsat igen. Men tiden innan dess är vidrig.
För övrigt börjar jag må allt sämre. Mer ångest, mindre livslust. Skrev ett långt sms till min psykolog igår om hur dåligt jag mådde. Hon skrev att vi måste ta tag i saken och göra något åt det. Jag tycker om henne. Jag tycker om att skriva av mig till henne, veta att det finns någon som läser, att jag har någon att skriva till. Inte någon vän/sambo/släkting som inte skulle klara av att veta om hur jag mår utan någon som är professionell och inte tar åt sig på samma sätt.
Jag var väldigt skeptisk till psykologbytet i somras när min gamla skulle på mammaledighet, då jag hade träffat henne jag har nu 1-2 ggr tidigare och det var någon gruppgrej när jag var inlagd och jag tyckte hon var skittråkig. Men nu känner jag att jag tycker om henne mer och mer.
Oroar mig lite över om det blir någon DBT för då får jag inte ha henne längre, men kanske så skulle det bli att jag går med henne och inte någon DBT, vi får se lite. Det enda positiva jag ser med DBT är att man höra av sig till sin behandlare hela tiden. Visst jag kan smsa min psykolog, men inte riktigt samma sak, sen svarar hon när hon har tid. Det kanske finns fler fördelar med DBT, men det är just den delen jag ser som typ enda fördelen. Annars vill jag gå hos henne. Men det kan också bero på att jag hatar att slita mig från personer. Vet inte riktigt vad som är bäst faktiskt.

Hade tenta idag. Tog en stesolid efteråt och nu känns det hyfsat okej. Ska slappna av och kolla på TV ikväll och göra matlådor. Men inte så mycket mer. Behöver vila, jag fixar inte att pressa mig för hårt och med tanke på att jag har tagit en stesolid så skulle det fungera dåligt med att plugga. Man blir inte riktigt den smartaste och riktigt på hugget av stess haha (fast man tror det).