Uppgiven

Har sån ångest, uppgivenhet. Jag börjar stänga av känslor för att det är så tungt att känna dem. En sån stor tomhet inom mig.
Inte bara det, jag har en skum virus(?)infektion som gör att jag också mår halvkrassligt fysiskt.
Usch. Har varit en del negativa besked som gör att jag mår sämre också. Livet är så jävla tungt just nu.

När jag inte lyckas nå mina drömmar

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag är så trött och stressad.
Jag orkar inte mer, jag har tusen grejer att fixa och den lilla gnistan jag har kvar för att orka leva/överleva börjar sippra ur.
Jag önskar jag var normal och frisk. Jag önskar att skolan skulle gå bra, ha vänner som jag kan umgås med regelbundet, kunna ha det fint och städat hemma, träna mer, jag önskar att jag hade tiden att lägga på mitt största intresse, men det jag önskar mest är att må bra.
Men jag kämpar på ändå, jag har ändå en sambo som betyder allt för mig, jag har familj trots att de bor nästan 2 timmar bort (önskar att det var närmre dock), vi hade turen att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet vi aldrig trodde vi skulle få, jag har en nära kompis som trots att vi kanske inte pratar med varandra på ett tag så känns allt naturligt ändå.
Jag är glad för de fina sakerna jag har i livet, men jag vill bara må bra, kunna hantera vardagen och få allt och funka. Jag hatar mina neuropsykiatriska diagnoser som bara förstör för mig.

Jag kämpar också för mina drömmar, både rätt kortsiktiga och längre drömmar.
Jag vill bli klar med höstterminen och allra helst vårterminen också. För att sen i sommar kanske köpa en katt.
Önskar också att tatuera mig nästa sommar.
De lite längre drömmarna är att ta examen som det skulle vara planerat alltså januari 2017. Få ett jobb jag trivs med för att få erfarenhet och tillslut få ett jobb jag absolut vill göra.
Må bra, för att sen kunna skaffa barn. Spara för att köpa hus som är nära naturen. Sen lite andra drömmar också såklart.

Men jag måste ha delmål också, mitt främsta är att klara denna omtenta för att kunna börja vårterminen, och få till att jag tränar en gång i veckan, även att måendet ska gå mot det bättre och inte sämre för varje dag som går nu. Mina tre delmål, och alla känns som om det går åt helvete med.

Kruxet är att om jag inte når mina delmål för att tillslut nå mina större mål så blir jag helt förkrossad. Jag vill att allt ska gå enligt planerna och när det inte gör det så blir jag knäckt och bestämmer mig för att skita i allt och ta livet av mig. Jag vet att jag måste träna på det. Men det är svårt, så jävla svårt.

Ibland funderar jag på om jag är så pass psykisk sjuk att jag faktiskt inte kan nå alla mina drömmar, framförallt att ha ett hus och barn. Jag är så rädd för det, för jag vill verkligen inte bo i en lägenhet resten av livet för att jag inte klarar att jobba. Den tanken skrämmer mig, och jag skulle inte klara av att orka leva då.

Jag är så slut, det är så mycket skolarbete

Jag är så fruktansvärt jävla trött. Men jag har massvis jag måste göra.
Denna vecka har varit så intensiv med allt som har med skolan att göra. Jag var beredd att fram till tisdag eftermiddag kommer vara tuff. Det har det varit, det känns som en evighet kvar tills dess men ändå inte. Jag har SÅ MYCKET som måste göras. Samtidigt så mår jag skit. Jag har inte haft en enda helg jag bara kan vila. Helgen behöver inte vara pluggfri, men det ska vara måttligt med plugg. Denna höst har ju varit kaos med måendet och massa möten på psyk, hinner knappt plugga pga alla möten jag måste klämma in.
Jag har åtta skriftliga tentor, en muntlig tenta och en hemtenta, seminarier och massa annat denna termin.

Visst en av tentorna är en omtenta uppdelad i flera mindre delar. Men dem tentorna skär sig väldigt mycket med denna termins uppgifter. Det är just den delen som är förbannat jävla tung. Att hela tiden ha rester efter sig. Det är lättare när det är uppdelat, jag är glad att jag fick den chansen. För annars hade jag panikat inför januari då det är omtenta. Panik att inte veta om jag fixar hela tentan, och gör jag det inte så får jag inte börja termin 5 (ett evigt tjatande om det, men typ det enda jag tänker på).
Misslyckas jag med 1-2 delar av den uppdelade varianten så kanske jag lättare kan få dispens att fortsätta trots rester från termin 3. Kanske. En motivering är iallafall psykisk sjukdom som gjort att jag hamnat efter.

Att det blev som det blev är pga att jag blev sjuk, för att till sist krascha januari 2014. Termin 2 (hösten 2013) var tung, jag blev insatt på antidepressiv medicin, remiss skickades till psyk från vårdcentralen. Hade pratat med en kurator sen kanske mars 2013. Jag kom till psyk, fick nån värdelös skötare att prata med. Lösningen var att göra ett schema och följa det, sen skulle det mesta bli bra typ enligt henne. Jag fick inte säga något typ, utan bara hon pratade.

Under hösten 2013 började jag också få underkänt på tentor.. Hade typ 3 tentor efter mig, rätt tunga tentor. Började plugga hösten 2014 igen, det var tungt att gå upp till 100% efter sjukskrivningen, jag hade behövt plugga 50%. Men efter kanske halva terminen behövde jag gå till 150% för att klara omtentorna. Hade en sån jävla press för att klara ett antal poäng för att börja termin 4, klarade 2 tentor. En skippade jag, och den ordinarie tentan för kursen kuggade jag på. Sammanlagt skrapade jag ihop 31 högskolepoäng, 1 poäng över heltid, rätt nöjd fast jag inte klarade allt. Mina förutsättningar var inte direkt till min fördel. Sen den där lilla extra poängen gör att det känns lite lite bättre.

Började termin 4, in på den andra veckan efter jag fick veta att jag inte klarade tentan vi hade i termin 3, två dagar efter kraschade jag. För energin var helt slut insåg jag, och jag ville ge upp livet.

Nu när jag börjar den här terminen så har jag bara en tenta kvar, men jag har ändå en jävla massa press. Händer det värsta att jag inte får börja termin 5, så kan jag inte bara ta uppehåll plugga igen till tentan och hoppa in på nästa termin 5. På grund av att min utbildning har ändrats. Så jag måste tillgodoräkna mig och hålla på.

Pratade med studievägledaren om min frustration. Hon sa att de som hade läst 3 terminer hade kunnat tillgodoräkna sig allt förutom ca 10 hp när de skulle börja termin 4. Det är ju en tredjedel av terminen!!! Helt jävla stört. Samma jävla utbildning, men man får inte räkna med allt.

Sån jävla press. Jag kan inte heller bara slappna av och ta dagen som den kommer utan är så jävla nojig också och den här nojan är hemsk.

Tenta 2 av 4 är på tisdag och jag har knappt hunnit plugga för att det varit så mycket. Jag är så himla slut.

Är jag en människa eller är jag ett djur?

Jag mår så dåligt och vill verkligen självskada. Bara ha det där såret och kolla in i det. Sen när jag skar mig för 2 veckor sen på avdelningen och har tejpat ihop allt så känner jag att jag saknar allt det där. Även läkningsprocessen "känns bra" eller hur jag ska uttrycka mig. Liksom veta att det inte är så gammalt och att det fortfarande är lite som ett sår lugnar mig. Både skadandet och läkningen är tillfredställande.

Det jag inte saknar är allt jävla blod. När jag tänker tillbaka för 2 veckor sen så minns jag allt blod. Problemet var inte blodet utan att personalen bara skrek och skällde på mig, den lördagsförmiddagen. Jag fick inte vara ifred på rummet, låste in mig på toan. De låste upp och skällde att jag inte fick sitta där. Det höll på så ett tag att jag gick fram och tillbaka från rummet till toan. Till slut när jag satt på golvet på toan och en personal stod och skällde på mig (samma kärring som jag har träffat flera gånger på just den avdelningen och varit otrevlig andra inläggningar också). Men nu var inte bara hon otrevlig utan all personal.

Helt plötsligt bara brast det i huvudet på mig, jag hann inte tänka, jag doppade handen i blodet på golvet och gick mot attack, jag ville bara smeta in henne i det, det kom fler personal som jag också försökte smutsa ner med blodet på deras sjukhuskläder. Deras skor blev nog också blodiga med tanke på att jag skar mig i benet och blodet hade runnit på fötterna också.

Jag gav mig efter ett tag och gick in i rummet. Jag hörde hur personalen snackade skit om mig, de var arga över allt de behövde torka upp, att de var smutsiga (förståeligt), men det var skitsnack om mig som person också.

Efter ett tag kom några in på mitt rum och fortsatte skälla, jag ifrågasatte ffa ena av deras bemötande men svaret var "hade du varit min unge så hade du fått höra det" och lite annat som "försvar" till ifrågasättandet.

Men efter ett tag fick jag vara ifred, de lät mig vara.

Jag vet att efter en stund la jag mig och somnade en stund.
(Jag är medveten att det låter väldigt barnsligt, det tycker jag med. Men jag hann inte tänka, jag bara agerade utan någon som helst tanke.. Jag har aldrig attackerat någon på psyk innan vid tidigare inläggningar, det var första gången.)

Ett tag efter jag hade vaknat kom en snäll sjuksköterska som var jättegullig och började prata med mig, hon hjälpte mig duscha av benet och allt blod, fick nya byxor och hon la om det tills jag skulle sy senare. Jag var glad att någon var snäll mot mig.

Det blev lunch, en stund efter det skulle jag sy, kirurgen lovade att inte berätta vad jag skar mig med. Har skrivit om detta i ett tidigare inlägg också. Men en stund senare kom personal in i mitt rum, de skulle visitera mig jag vägrade och blev bältad. Blev visiterad i bältessängen medan väldigt mycket personal kollade. Blev inte släppt från bältningen, efter 30-40 min började jag gråta av smärtan över hur de hade placerat armarna i bältessängen. Inte längs kroppen utan ut från kroppen. Personalen i rummet pratade inte med mig eller nånting trots all gråt av smärta pga armarna. De släppte inte mig förrän ett långt tag efter. De provade en gång att byta läge på ena armen att sätta fast den längs med kroppen istället. Det gick inte att spänna så utan jag fick bli fastspänd i ursprungsläget igen trots att jag inte gjorde motstånd. Fick ligga så ett tag till.

Dagen innan hade jag försökt ta livet av mig med tabletter. Trots alla tabletter hände ingenting på 3 timmar, jag berättade för läkaren när jag det var min tur för det kändes lika bra om inget hade hänt på 3 timmar. Innan sommaren hade jag tagit betydligt mindre tabletter men av samma sort och en 15-30 min efter det hade jag minnesförlust och vaknade i min säng. Så jag trodde att med väldigt mycket fler tabletter av samma sort, och fler blandningar så skulle det gå, men nejdå.
Han skulle ringa medicinjouren och en kvart efter det började jag känna mig väldigt trött. Ångrar att jag berättade, skulle ha väntat längre.

Jag fick åka till akuten, minns kanske 15-30 min därifrån sen är allt svart och jag vaknade 3 på natten på en övervakningsavdelning. Klockan fem på morgonen fick jag komma tillbaka på psyk.

Det var kanske 3-4 timmar efter det som jag skar mig och hela det jag berättade ovan utspelade sig.

Dagen innan hade jag försökt ta mitt liv, misslyckades, var otroligt ledsen över att jag levde, skar mig, personalen skrek, skällde och var så jävla otrevliga mot mig (förutom sjuksköterskan jag skrev om). Jag var ledsen över att jag levde. Sen kom bältningen, även där pratade ingen med mig.

Jag var bara ett problem i deras ögon, ett problem pga blodet som kom från såren. Jag blev inte behandlad som en människa. Förstod de inte att jag var ledsen över att jag hade överlevt? Att jag kände mig patetiskt att tabletterna verkade så sent? Att det inte var tillräckligt många tabletter? Jag önskade bara att dö, jag skar mig för att kunna lindra ångesten lite.
Ingen pratade med mig om hur jag mådde. Hade bara någon pratat med mig så hade jag aldrig attackerat.

Sedan kom söndagens bältningar, även det var inte någon höjdardag.
Nu är jag livrädd för psyk, för jag har aldrig blivit så pass illa bemött vid någon inläggning som denna, jag har inte skrivit ner allt vad som hände heller, det här var bara det värsta.. Jag var ingen människa i deras ögon.
Skulle det värsta hända att jag blir inlagd igen så vet jag inte hur jag skulle reagera. För nu är jag inte bara rädd för psyk utan också för att vara inlåst överlag - en rädsla att inte ha en egen nyckel att ta mig ut med.

Men, nu ska jag iväg och träna. Jag hoppas det kan skingra mina självskadetankar lite. 

Slappna av en kväll

2 tentor gjorda den här veckan, förhoppningsvis så gick dem bra. Men kan jag slappna av? Neeej, för har tenta igen om 1,5 vecka.

Men ikväll, ska jag inte göra så mycket mer. Har tagit en stesolid för ett tag sen och ligger i soffan nu. Känner mig lite avdomnad, känns skönt.

Träffade läkaren idag och det blev lite medicinjusteringar. Men det som gav mig ångest är att han är hyrläkare och inte visste om han skulle vara kvar i vår.. Ångest på det!

Ligger och kollar på tv nu och det var rätt längesen sist. Känns skönt att slippa tänka på mitt eget liv utan se andras. Det sega är att jag ibland tänker "jag önskar jag hade deras problem". OM jag mår bättre i framtiden så ska jag se tillbaka på den pissiga tiden av mitt liv och njuta för att jag inte har så längre.

Det är en sån klyscha att skriva att under de bättre perioderna så uppskattar jag alla småsaker mer. Men man gör verkligen det, klyscha eller ej.

Självskador pga inläggningen

Det som gör mig ledsen med inläggningen förra veckan är självskadorna.. Att jag halkade dit igen. Jag som hade börjat smörja ärren för att hoppas att de bleknar bättre, och så skadar jag mig.. Jag kollade tillbaka på när jag självskadade, alla bilder jag har. Jag önskar att det såg ut som de första bilderna som togs -de som inte hade så mycket ärr. Jag vill ha bort ärren. Jag hatar mina ben.

Varför? Hur kunde jag falla dit igen, jag trodde aldrig att jag skulle trilla dit igen. Jävla skit. Jag hatar mig själv.

Hur mitt ben såg ut efter bältesläggningarna.. Då hade ändå personal lagt sig så att jag inte kunde gnida så mycket som jag ville. Jag kan säga att det fortfarande gör ont att gå i skor trots en vecka efter.

Jag måste plocka stygnen om ett par dagar, funderar på om jag ska gå till vårdcentralen, eller göra det själv.. Jag gör nog det själv. Lika bra, slippa skämmas inför någon annan.

Agera tidigare, inte när fipplandet med läkemedel börjar

Jag hatar att vakna på morgonen. Varje morgon vaknar jag med fruktansvärd ångest och vill bara dö.

Det första jag gör är att svälja en concerta, för när den börjar verka så känns det lite lättare. Men det är vidriga 45 min tills den funkar så pass bra att den trycker undan tillräckligt med känslor.

Men den här förmiddagen är tyngre, concertan i all sin ära men det inuti mig trycker på ändå.

Tankar på att trixa med mediciner börjar komma upp. Känner mig sorgsen att jag hade för lite/för svaga mediciner för intoxen förra veckan.. Känns patetiskt. Jag svalde så många.. Men ändå var det för lite.

Nästa helg, jag börjar planera att försiktigt överskrida rekommendationerna på en av medicinerna. För att se vart gränsen går. Farligt kan tyckas, men jag orkar inte mer. Först blir det kanske någon/några enstaka tabletter mer, nästa gång lite mer osv.

Det här tar tid, för jag har dospåsar och desto mer tabletter desto längre tid att spara. Sen kan jag inte sluta tvärt helt utan måste äta medicinerna för annars mår jag sämre, en svår balansgång.

Men av att göra så, så börjar psyk agera mer. Liksom att säga "jag mår så dåligt att jag snart inte orkar mer", "jag har så mycket ångest och det blir bara värre" osv händer inte så mycket av. Men av att säga att man börjar fippla med piller och tar små överdoser pga självskadesyfte, då börjar det hända saker. Eller som jag, sakta ta större överdoser. Då blir de nojiga och saker börjar hända. 

Men jag är noga med att poängtera att det inte gäller narkotikaklassade mediciner för jag är inte ute efter att bli hög -och det är jag heller inte ute efter. För jag har definitivt ingen lust att få en missbrukarstämpel över mig. Jag har så pass många narkotikaklassade läkemedel som hjälper mig. Sömntabletter, concerta, smärtmedicin och nu fick jag tillbaka stesolid. 

Jag vet att jag går på mycket starka läkemedel, men utan dem har jag inget värdigt liv.

Jag tar dem enligt ordination. Men jag vet också, skulle jag börja fippla med dem så är risken stor för missbruk. Då har jag ännu ett problem, jag tycker redan att jag har tillräckligt många problem.

Men till min poäng, det är så jävla tragiskt att psyk börjar agera på riktigt när jag har nått den punkten att jag måste fippla med mediciner. De borde agera när jag säger att jag snart inte orkar mer, eller att jag börjar närma mig punkten där jag fipplar med tabletter INTE när jag nått den punkten.

Vill klara skolan

Jag vet inte riktigt hur jag ska orka plugga, jag har så mycket tentor den här terminen.. En av tentorna måste jag klara för att få gå vidare till termin 5. Jag oroar mig så sjukt mycket över den tentan. Jag har fått den uppdelad över terminen (shyst av universitetet). Det är omtentan jag har kvar från termin 3. Jag oroar mig så mycket i onödan.. Jag vill så gärna börja termin 5 i vår.. 

Det mest störande är att få börja den här terminen så kan man ha ganska mycket rester efter sig, men termin 5 är spärrelgerna skithårda.

Jag känner på mig att jag borde vara sjukskriven (igen..), men jag vill så gärna bli klar med skolan.

Jag önskar egentligen att jag är klar med utbildningen, har en fast anställning och sen är sjukskriven 50-75%. För som det är nu så kan man bli sjukskriven på 50% och få halva CSN, men ingen ersättning från försäkringskassan.. Det får man bara om man är sjukskriven från jobb. Jävla skitregler. För jag har inte råd med att ha så lite pengar.

Jag vill gå denna termin och nästa. För att sen ta uppehåll nästa höst. Då är planen att ta ev omtentor (om jag har några) och jobba.

Men kruxet är att jag ska orka också, jag måste komma tillbaka på banan. Att få tillbaka min behovsmedicin kanske ökar chansen. Men jag är rädd att de agerade för sent. Förra veckan när allt var akut hade jag kontakt med läkare, psykolog och sjuksköterska ett antal gånger. Den här veckan ETT samtal med psykologen, vilken uppbackning av psykiatrin, så imponerande.

Men det är fortfarande tufft. Väldigt tufft. Hur ska jag orka mina planer? Eller blir det som förut, ännu en sjukskrivning?

Det får bli en stesolid idag, det kanske lättar lite på trycket. Ångesten börjar bli brutal.