Omöjlig önskan

Jag har ingen bra kväll. Har sån ångest. Håller jag på att falla igen?
Ska träffa min psykolog imorgon, jag hoppas att på något sätt att det kommer kännas bättre efter det. Ibland vill jag bara att hon alltid ska vara med mig och ta hand om mig, att hon alltid är hos mig.
Jag vill inte vara inneliggande eller liknande, utan bara just ha henne. Jag kände samma sak med förra psykologen. Har känt så ibland med min läkare också. Om jag skulle vara inneliggande så vill jag bara ha min öppenvårdspersonal runt mig, ingen annan.
Jag vet att det är så pass omöjligt det kan bli.. Men ändå så har jag tankarna på det..

Vårdintyg och intox

Sitter i väntrummet på psyk. Min läkare på öppenvården skrev ett vårdintyg. Så nu sitter jag här och väntar på träffa nästa läkare, som ska godkänna vårdintyget? Eller vad de nu gör.

Tog en intox på toaletten på öppenpsyk innan vi åkte. Inget har hänt än.. Får se vad som händer, pratade med en kompis att jag hade gjort det och hon sa att hon kanske skulle ringa.. Jag hoppas inte, vill bara somna ifred..

Irriterande läkarbesök

Var hos läkaren igår och det gick väl lite sisådär. Jag försökte verkligen poängtera att jag har starka självmordsplaner och någonting behöver göras nu.

Men jag fick mest höra det typiska "Hotar du mig?" angående att jag vill ta livet av mig. Får också frågan "Tror du inte jag bryr mig?" och jag svarade med att "jo jag tror du bryr dig, men du förstår inte allvaret i det hela". Såna där skitsega kommentarer. 

Fattar inte varför när jag försöker skaka i dem att de ska hjälpa mig så är det typ mitt fel, typ som "Har inte du något ansvar?". Det har jag, men gör jag mitt bästa som att motionera, försöka att inte isolera mig och andra typiska grejer man ska göra men ändå vill dö och börjar planera för det så måste vården agera..

Till slut så gick han med att höja concertan till 54 mg att börja med idag och inte på måndag. Det kunde han göra, är tacksam att något hände. Sen skulle min sjuksköterska ringa mig på måndag. En sak jag hakade upp mig på var att han sa att den enda "quick fix" som finns är droger och sådant kan man inte få. Meeen centralstimulantia är ju en drog? Kontrade dock inte med det då jag tänkte på det i efterhand.

Sen behöver jag en vid behovs medicin, oavsett om det är en drog eller inte. Men den önskan verkar vara högst orimlig då de faktiskt verkar hellre se mig död än käkar benso.

I vilket fall, jag vaknade idag och ville ta livet av mig, funderade på vilken dag och sådant. Efter concertan kickade i så var självmordsplanerna inte aktuella längre och jag var på okej humör.

Nu för någon timme sen har den gått ur kroppen och jag har sån brutal ångest, började gråta för att det gjorde så ont inuti mig.

Jag klarar inte dessa svängningar, det kommer leda till dåliga impulser. Jag ska prata med sjuksköterskan angående det här på måndag och jag kommer nämna att jag inte fortsättningsvis kommer berätta om självmordsplaner då jag ändå blir så ledsen att skulden läggs på mig. Om jag agerar på det så får det väl vara så. Överlevar jag får jag väl höra "Varför sa du inget?"

Jävla psykvård.

Kommer läkaren förstå allvaret?

Tog en liten överdos med piller vid 14 tiden idag.. Sen stack jag till skolan och hade seminarium. Känner mig knäpp när jag håller på så. Men jag mår så dåligt att jag inte kan hantera mig själv. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Ska träffa läkaren imorgon.. Vi får se vad som händer. Det som händer är väl ingenting. Eller att han säger att vi ska höja concertan sen blir det bra. Men det räcker inte! Jag behöver MER hjälp. Jag håller på att dö, dö i självmord. För så som det är nu så klarar jag inte mycket till.
Det som hindrar mig från att ta kål på mig själv är min familj. Framförallt skulle min sambo och mamma bli så ledsna. Jag vill inte göra dem ledsna.

Men jag orkar inte mer, och jag hoppas läkaren kommer förstå. Jag är så trött på att han inte lyssnar, jag tror att jag kommer skrika på honom. Det känns patetiskt att jag vet vad det kommer leda till det och att jag inte kan förhindra det. Jag vet innan hur jag kommer reagera, men jag kan inte göra något åt det.

Trillat dit igen

Den där spärren som jag hela tiden försökt stå emot lyckades jag inte med längre. Jag tog lite extra mycket tabletter i helgen och igår, inte farligt mycket. Men fortfarande.. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte kämpa eller höra ett "vänta, det kommer bli bra" från vården.

Jag mår så dåligt, jag orkar egentligen inte plugga, gör ett halvtaskigt försök och hoppas innerligt att jag inte kuggar på allt för mycket. Jag vet ärligt inte hur jag ska fixa detta? Hade varit så mycket enklare om det hade varit uppsatser eller massa seminarier istället för tentor. Gaaah, blir knäpp på det här eller ja, blir knäpp på hela mitt liv egentligen. Vet inte riktigt om concerta är min grej heller, fastnar i saker och då framförallt telefonen i TIMMAR. Kanske något att lära bort? Vad vet jag, ska iallafall till sjuksköterskan imorgon och prata om medicinen.

Men detta med att jag halkade på att smått överdosera tabletter (ej de narkotika klassade, utan andra) gör mig besviken på mig själv. Men också på psykvården, jag har hela tiden sagt att det börjar närma sig.. Men de har gjort ingenting, är så fruktansvärd besviken på psykiatrin.
Jävla skitliv jag har.

Kan inte vården fånga upp mig innan det är försent?

Jag mår så fruktansvärt dåligt, jag kan inte ens förklara hur dåligt jag mår. Jag som aldrig förklarar till andra skriftligt, men skrev ändå ett sms till min psykolog om hur jag mår. Hur jag ibland inte ens kan veta hur jag ska orka ens leva för några minuter. Jag skriver i princip aldrig utan föredrar att prata om hur jag mår, men nu när jag inte har någon. Då klarar inte ens jag att stå emot mina principer. 

För jag vill ha hjälp av vården och har alltid ett litet hopp, men hoppet börjar sakta försvinna. Jag har haft samma läkare (i nån kort period då och då någon annan) i snart två år. Om man har en läkare kontinuerligt så hör jag att det är bättre, men hur kan det bli bättre när jag första gången träffade läkaren hade några få ärr, som knappt syns, tills nu när jag har samma läkare och ändå har jag någon centimer fucking breda ärr. Vad hände? Gjorde han fel, gjorde han för lite, tog han inte mig som patient på allvar? Förtjänar jag inte att få vård? Är jag en sån vidrig person som bara borde dö, eller låtsas som att jag mår bra, jag är så jävla svag som krashar och tappar ALL ork att fortsätta kämpa. Jag förtjänar ingenting. Jag önskar att jag hade modet att skriva ut mig från psykiatrin så att någon annan som förtjänar kan ta min plats. Jag kostar samhället så mycket pengar med psykiatrin (som kanske gör sitt bästa ändå, fast jag misstror dem, jag är så vidrig att jag misstror vården) och kommunen som har hand om mina mediciner, och boendestödet som jag också träffar, då jag knappt har några vänner. Sjuksköterskan på kommunen som måste fixa åt mig. Jag kostar samhället pengar med mina läkemedel, man betalar ca två tusen sen går det på högkostnadsskyddet, men jag läste i min journal att alla läkemedel hade kostar ca trettiotre tusen, fatta vad jag kostar samhället? Jag betalde två tusen för läkemedel som var värda så himla mycket mer.

Jag börjar undra hur ska jag ska ta livet av mig *detta kan vara triggande att läsa*, om kanske inte ska ta till överdos utan att jag skär i min vrist istället. Där jag skar mig i våras och det sprutade blod, att det fick läggas ett tryckförband på. Att jag förlorade så mycket blod att jag mådde dåligt i två veckor av järnbrist, jag har läst att man inte förlorar så mycket blod av att skära sig, men då gjorde jag det, jag förstod själv att på vissa ställen kan det vara väldigt mycket blod som rinner ur en.

Jag planerar att göra det i jul, i badkaret, då det är lättare att sopa upp efter mig. Mår jag så dåligt som jag mår nu, och har stått ut tills dess så klarar jag mig förmodligen inte att stå emot då.

Jag ska nog börjar spara sömntabletter, för någon överdos så att jag försvinner ett tag, att ha något (tyvärr destruktivt) att se fram emot. Jag hatar att må såhär vidrigt dåligt. Jag orkar verkligen inte. Snälla kan inte någon i vården fånga upp mig, så att jag orkar leva för mina närmsta. Snälla fånga upp mig innan jag dör så att jag inte råkar förstöra livet för min älskade familj, som jag älskar så mycket. 

Doshöjning

Var hos sköterskan idag och pratade om concertan, kontrollerna togs och blodtrycket låg bra, så lättad!! Det har oroat mig sjukt mycket det där med blodtrycket.. Men men, nu vet jag att det ligger safe än så länge.
Men är fortfarande nojig att blodtrycket ska upp.. Är så rädd att detta ska få tas ifrån mig! Jag bara känner hur mitt liv skulle bli så mycket lättare med rätt dos av medicin.. Så pass nojig att jag inte vågar köpa busskort utan cyklar till föreläsningarna, fast det är pisskallt ute och jag tycker inte om att cykla när det är kallt.. Man kan ju tycka att det här är bra och det är det väl.. Men det är ju så kallt på mornarna nu, sen tycker jag inte ens om att cykla!! Men måste få denna vardagsmotion ändå..
Det låter nog superfjantigt, men jag har ångest på morgonen när jag ser kylan, hatar livet medan jag cyklar i det kalla/regniga vädret.

Aja, får se hur det känns imorgon med 2 tabletter concerta. Hoppas jag inte får huvudvärk bara, hatar denna concerta huvudvärk. Men annars så är den bra. Så nu kanske det blir lättare?

Concerta i en vecka

Har käkat concerta i snart en vecka nu och jag märker en liten liten skillnad. Kan hålla lite bättre fokus på föreläsningar vilket är skönt. Sen gäspar jag inte hela tiden, skönt det med. Men annars njaae, men det är en låg dos också. Men som vanligt så har jag biverkningar som alla läkemedel jag tar.. Jag känner en stress inne i kroppen, kan ej sova på dagen (kanske bra ändå?) och pulsen ökar. Det är pulsökningen som skrämmer mig, för jag är så rädd att de tar ifrån mig medicinen.. Det lilla positiva jag känner från den vill jag ha kvar i mitt liv, för jag känner att med en rätt dos så skulle centralstimulantia göra mitt liv väldigt mycket enklare. Bara jag inte får så mycket biverkningar..

Men det störande med concerta är att den håller i ett par timmar, sen försvinner de positiva effekterna men bieffekterna är fortfarande kvar. För vill jag gå och vila på eftermiddagen så går det inte att somna. Den ska vara långtidsverkande så jag förstår inte varför allt det positiva försvinner?
Imorgon ska jag till sjuksköterskan som ska hålla koll på det där med centralstimulantia. Han ska kolla puls, blodtryck och vikt tydligen. Hoppas jag inte behöver gå dit en gång i veckan.. Fattar inte hur jag ska klämma in det i mitt schema.. Med skola, psykolg, läkarbesök var tredje vecka, boendestöd och diverse mer stöd som jag har i min vardag. Känner mig rätt kass faktiskt som har så mycket stöd, både kommun och landsting..
Jag tyckte jag hade fullt upp med alla dessa möten i våras när jag var sjukskriven, men att klämma in skolan i det hela. Då jävlar, då är dagarna fulla.
Nu ska jag smörja min ärrskadade hud och hoppas krämen trollar bort ärren. Men har blivit sugen på att självskada igen.. Inte något nytt sår utan i mitt stora centimer tjocka ärr. För det ärret känns jävligt hopplöst att det ska bli fint. I profil så ser man hur det buktar in. Inte snyggt alls. Vill helst av allt bara sprätta upp det och sen tejpa det fint. Men jag tror det kommer bli väldigt kladdigt, och det kommer förmodligen gå snett nånstans i processen. Men sugen är jag ändå.
Aja, godnatt med er.

Kan jag smörja bort minnena?

Jag känner att jag har kommit framåt med mitt självskadebeteende. Jag har inte skadat mig på ett bra tag, och idag köpte jag en kräm som ska minska ärr. Jag är trött på ärren, och jag känner mig ledsen att jag kommer få se skiten i resten av mitt liv. Men jag hoppas att denna kräm ska minska ärren lite åtminstone, bättre än ingenting. Smörjer både armar och ben. Det jobbiga är att jag har så fula ränder på överarmarna, som är rödlila. Inga tjocka streck, men fortfarande streck. Jag mår jättedåligt av ärren, de gör att jag ser bakåt. Att det är svårare att glömma och försöka komma vidare. Det är svårt att komma vidare när jag hela tiden ser minnena. 

Som de många ärren på armarna som kom efter första inläggningen. En annan inläggning då jag skar överallt på mina underben. Sen kom jag till stadiet det började bli riktigt illa, jag skar mig farligt djupt. Sen de 2 största ärren jag har på mina ben som jag konstant grävde i den senaste gången jag var inlagd, att de blev så illa att läkaren hotade att gipsa benen mot min vilja. De var infekterade, men jag struntade i vilket och fortsatte gräva ändå.

Sen en tid efter denna inläggning, så skar jag ett snitt som blev riktigt djupt och på ett rätt farligt ställe. En artär träffades och det sprutade upp tunn stråle blod. Åkte inte in denna gång för att sy, fast det var en sån gång jag verkligen borde ha åkt in. Men efter denna gång minskade självskadandet.

Jag har tur att jag inte skar sönder någon sena då det var underbenen jag skar mest i. Men huden är förstörd där. Flagnar hela tiden och är konstant irriterad.

En sak jag kan konstatera är att inläggningarna är de gånger jag skadar mig som mest. Men inläggningarna har också räddat mitt liv. Men jag hatar att påminnas av inläggningarna när jag ser ärren. Jag hatar mest av allt att påminnas om den senaste inläggningen då jag blev bältad. Jag vill inte påminnas konstant om hur förnedrande det var de 2 gångerna jag låg fastspänd på en brits. Känner mig äcklig. Jag har till och med ärr av bältesläggningarna, jag skrapade konstant mina hälar i timmar mot bältet för att det gjorde så ont av ångest inuti mig. Ska inte en bältesläggning förhindra skada?

Men men, av det jag har läst om denna kräm så funkar den bäst på nya ärr så jag antar att det är de största på underbenen den kan vara effektivast? (Om den funkar dvs)

Cicatrix heter denna kräm. Behandlingstiden är typ 2 månader, men man kan fortsätta längre om det ger effekt. Rätt dyr dock, över 300 spänn för en liten tub.

Tänker ta kort på mina ärr regelbundet för att jag själv ska se någon förändring. Om någon är intresserad så kan jag lägga upp bilder här också efterhand?

Snälla, snälla att den kommer bleka mina minnen. Mina hemska minnen.

Äntligen centralstimulantia

Jag känner mig så oerhört trött och allt känns så tungt och meningslöst. Jag har haft mycket den senaste veckan och igår började skolan och jag vet inte hur jag ska klara allt.. Jag mår så dåligt. Får mer och mer självmordstankar och vill bara sova, men att sova ger mig också ångest. Så verkligen inget känns bra nu.

MEN igår så fick jag träffa min vanliga ordinarie läkare och han skulle sätta in concerta!! Han ringde idag och hade fixat en sjuksköterska som kunde följa upp mig så jag fick receptet på telefon. Får till och med ha ansvar över den medicinen själv!! Eller ja, han berättade att han hade sagt till kommunsköterskan att hon skulle säga till boendestödet att de skulle övervaka. Men det blir ingen delning på den, så skönt!

Det är jättebra nyheter, men känslan av meningslösheten är ändå så starkt där. Jag borde ha blivit gladare än vad jag blivit. För 2 veckor sen hade jag blivit överlycklig men nu känns det mest tomt. Hatar denna tomhet. Nu när mörkret och hösten börjar komma så känns det ännu värre..

Hur ska jag klara allt?

Men det känns lite lättare med att han satt in concertan, trots hopplösheten.. Nästa gång kanske han tar min ångest på allvar innan allt börjar spåra.. Kanske.

Men imorgon är det dags och se om centralstimulantia funkar! Försöker ha låga förhoppningar så att jag inte blir allt för besviken, men jag har ju väntat så länge, så mycket hopp finns på denna typ av läkemedel.