Nitrazepam

Tog 1.5 nitrazepam för en stund sen. Vill dämpa ångesten, och det verkar som den fungerar. Inte lika bra som stesolid dock. Men det är inte mycket slår stesolid, känner mig fortfarande ledsen att jag inte får den utskriven längre..
Men det är bara att lyssna på den senaste läkaren, spara nitrazepam tabletter (rättare sagt bryta dem på mitten som han sa) för att kunna ta på dagen också. Men min sömn blir ju lidande av det!! Men det lyssnade han inte på.
Nackdelen med detta (då jag känner mig själv) är att jag förmodligen inte tar de på dagen trots ångesten. Utan jag sparar och sparar till en överdos. För nu har läkaren "godkänt" sparandet, och då tänjer jag lätt på gränserna...
Men snart börjar skolan, och jag vill inte sabba den, så det kommer nog ta ett tag innan jag kommer upp i en vettig mängd sömntabletter. Jag som vill överdosa nu, den sköna känslan att bara försvinna bort med lugnande tabletter.

Viktnedgång

Jag har varit så obeskrivligt trött de senaste 2 veckorna, jag har ingen aning om varför. Beror det på att jag slutade jobba? Att det blev en mini-krasch? Att jag har ätit dåligt? Jag tror det blev en sorts mini-krasch efter jobbet, jag var inte riktigt redo efter sjukskrivningen och definitivt inte redo på 100% jobb.

På tal om att äta dåligt, vissa dagar har jag i princip inte ätit någonting. Har varit dålig på att äta hela sommaren pga stress.
Nu börjar jag få bekräftelse av vissa från min omgivning att jag har gått ner i vikt. Jag blir jätteglad av att höra det. Men min sambo säger att han börjar bli orolig, att det börjar gå för mycket åt ätsörningshållet... Så jag känner att jag måste bort från det lite, men samtidigt blir jag glad av komplimangerna!! Jag har aldrig varit överviktig, utan när jag blev 20 år så började jag gå åt normalhållet då jag alltid var underviktig när jag yngre då jag hade svårt för olika sorters mat, konsistenser osv. När jag flyttade hemifrån började jag äta onyttigare och jag köpte mat jag tyckte om, så då kom det till normalvikt. Men jag har saknat att vara underviktig, jag kände mig mer "speciell", svårt att förklara riktigt. Jag kände mig inte tråkigt normal då, utan jag stack ut mer. Jag åt inte dåligt medvetet, var absolut inge ätstörning, hade väldigt svårt för mat bara, förmodligen är det neuropsykiatriskt. Jag var alltid dålig socialt sett så på något sätt så hade jag något som var unikt, 'det smala'. Trots att vissa tyckte jag var äckligt smal, så kändes det ändå okej. Nu saknar jag den känslan.

Men jag läser vissa bloggar där personerna lider av ätstörningar av diverse slag, och det verkar inte göra dem lyckligare.
Jag vet att jag måste kämpa emot trots komplimangerna jag får för jag blir bara triggad av att äta mindre då, för det kommer förmodligen leda till ännu mer problem än vad jag redan har. Jag måste bli nyttigare, men inte sluta äta. Men för mig är det lättare att sluta äta än att bli nyttig. Jag vill känna mig "speciell" igen.

En tomhet som måste fyllas

Jag har ångest (som vanligt då) och jag vill spara tabletter. Jag vet inte varför riktigt, jag vill hämnas på psyk. Det låter omoget, men jag tycker jag behöver mer hjälp. Tragiskt har jag fått mer hjälp av att vara självdestruktiv. Är det så man får hjälp av psykvården? Tragiskt.

Men samtidigt är det inte bara därför om tabletterna, jag är också självdestruktiv mot mig själv. För jag har inte så mycket som lindrar ångesten. Jag försöker göra saker som gör mig lycklig. Vara ute, kolla på stjärnorna. Bara vara nuet och försöka endast fokusera på lycka med min sambo. Att vi hade en enorm tur som fick en egen lägenhet. Jag borde egentligen vara glad, och det är jag.

Men det hindrar inte ångesten jag känner, det är inte bara ångest. Det är tomhet också, en tomhet jag inte står ut trots att jag försöker göra mitt liv meningsfullt. En tomhet jag fyller med självdestruktiva saker. För att fylla upp den.

Jag vill lyckas med saker och orka ett vanligt liv, därav att jag vill lyckas med tentor och jobb. Tomheten och den fruktansvärda ångesten när jag inte gör det, känner mig så hemskt misslyckad då. Tomheten blir större då när jag misslyckas.

Folk säger att jag inte har samma förutsättningar. Men det är så jävla orrätvist för jag vill så jävla gärna ha det. Jag vill inte ha massa diagnoser som gör livet jobbigt. Jag vill inte omständigheter som gör att jag oroar ihjäl mig. Vissa människor i min närhet mår inte bra fysiskt som min gamla pappa. Jag får sån ångest av det. Jag har inte bara problem själv, utan flera av mina nära mår dåligt fysiskt. Tomheten blir större då. Tomheten jag måste fylla.

Dämpa ångest

Jag har sån fruktansvärd ångest och på det ska jag plugga till en omtenta. Hur ska de gå ihop? Det gör det inte, jag kommer gå dit på torsdag skriva och sen vänta på att bli underkänd. Men jag försöker göra mitt bästa. Jag vill verkligen bli klar med min utbildning men jag är för dålig. För dålig för allt. Jag kollar gamla tentor och det är så många frågor jag inte kan. Blir så ledsen.

Jag vill skära mig, eller ta tabletter. Men efter tentan ska jag iallafall ta en nitrazpeam som jag har kvar och hoppas den dämpar ångesten. Sen får jag se hur jag gör för att dämpa ångest, om jag varannan natt ska skippa sömntabletten för att ha vid ångestlindring. Jag vet ingenting längre. Det enda jag vet är att jag suger.

-

Bara för att jag träffar en jävla läkare så vågar han inte sätta in centralstimulantia för att han inte kan följa upp mig. Trots att min ordinarie kan följa upp mig. Känns så jävla hopplöst, hade varit perfekt nu att sätta in en ny medicin innan skola börjar. Jävla skit, varför ska min ordinarie ta semester så jävla plötsligt

Jag trodde att något skulle ske, men man kan inte längre tro på vården. Jag hoppas och hoppas men mitt hopp är bara i onödan. Jag ville ha hjälp med skolan eller att något som kunde hjälpa med ångesten.

Han sa att jag kunde ta nitrazepam som jag tar för sömnen på dagen för att dämpa ångesten. Att jag skulle dela upp den, fattar bara inte hur jag ska sova ordentligt bara om jag ska göra så.

Tycker inte ens nitrazepam hjälper så mycket mot ångest. Kanske kan prova ändå.

Jag som har omtenta nästa vecka. Jag kommer inte kunna plugga till den om jag ska göra så med nitrazepam.. Kan knappt ta tag i det nu heller.

Jag hatar det här. Gråter medan jag skriver för det känns så hopplöst, livet känns hopplöst. Jag känner mig så värdelös, som har boendestöd, typ någon som umgås med mig och får betalt för det. Hur jävla patetisk är jag inte?

Jag har nästan inga vänner. De jag mest träffar är de som får betalt för det, alltså boendestödet. Jag misslyckas med skolan. Jag orkade knappt med jobbet trots att det bara var 8 veckor. Jag kan inte ta tag i saker, inte ens mina intressen. Mitt hem ser ut som kaos. Mitt liv är kaos. Jag har bara massa jävla diagnoser som gör att jag misslyckas extra hårt. Jag förstör för min sambo som blir orolig över mig. Jag är så jävla ful med alla dessa ärr. Jag lider av konstant smärta. Jag är kaos, jag suger och är patetisk.

Visst jag har fina saker i livet också, men jag kan inte se de nu.

Jag orkar inte mer. Ändå har jag ett hopp om att det kanske finns hjälp att få om 3 veckor när jag träffar min ordinarie läkare. Jag förstår inte varför jag har hopp om det hela tiden ska dödas.

Jag hatar att må dåligt. Att hela tiden lida. Hela mitt liv har varit lidande.

Hela inlägget känner jag är osammanhängande, jag kan inte ens skriva en sammanhängande text.

Läkartid inställd - besviken

Är så jävla ledsen och besviken. Jag skulle träffa min läkare på måndag, men det blev inställt.. Han hade tagit semester igen eller något, sjuksköterskan sa att det kunde ha hänt något då hon inte visste om han skulle behöva åka till sitt hemland, sen är han hyrläkare så han har inte riktigt samma ansvar på det sättet.
Men jag känner mig ändå "sviken" av honom fast jag förstår ändå om något har hänt.. Men besvikelsen är fortfarande där. Ska ev. träffa en annan läkare nästa vecka, som är ny där. Jag hoppas verkligen att jag kan få en tid hos henne, skulle få veta det på fredag. Tur att det inte var en ny läkare som hade tider och inte fittan till läkare jag träffade innan sommaren.

Annars måste jag vänta tills 31 augusti då han är tillbaka igen.. Jag kan inte vänta så länge!!! Jag som hade kämpat hela sommaren för att hoppas att han kunde lösa något av mina problem.. Att förhoppningsvis få börja med centralstimulantia. Nu vet jag inte ens om en ny läkare vågar sätta in centralstimulantia, utan att hon tycker jag ska vänta tills min ordinarie kommer tillbaka.
Jag hatar den kommentaren om att vänta, för om jag ska vänta varför ska jag ens träffa en läkare? Det är antingen ett "väntan" jag får till ett svar eller ett vårdintyg. Men får jag ett till väntan till svar så kommer jag förmodligen bli knäpp och spara tabletter och ta en överdos för att kunna stå ut med väntan.

Men jag har ändå ett hopp om att hon är en läkare som inte säger vänta, och inte skriver ett vårdintyg heller för den delen men det tror jag inte händer.
Men har man fått ett vårdintyg tidigare så är det mycket större chans att få det igen.