Skillnaden mellan att inte vilja leva eller att inte orka

Är så trött, jag känner hur nära det är att jag tappar greppet. Jag sover så dåligt så imorse när jag skulle till jobbet kräktes jag av sömnbrist trots frukost och tablett mot illamående. Men det var bara att trycka i sig lite bröd för att sen ta mig till jobbet. Men väl där så var det okej.

Sen på jobbet, vissa dagar är helt hemska. Jag känner hur vissa bara ignorerar mig, lyssnar inte när jag pratar o så.. Men generellt så är det bra stämning och jag trivs, men med vissa personer.. Så vill jag bara gråta när jag kommer hem.

Jag försöker tänka att det inte är så lång tid tills jag slutar, 2 veckor bara. Sen exakt om 2 veckor ska jag träffa min läkare, jag längtar lite, samtidigt som en liten röst inom mig säger att det inte är så, så är det en större röst som säger att han har lösningen på mina problem. För jag menar allt som psyk har väntat på är klart som utredningen. Det enda som är ett frågetecken är bipolär typ 3, men jag hoppas verkligen inte att det frågeteckenet ska störa så mycket. På ett år har jag gjort 2 utredningar för borderline, där båda utredningar uppfyllde samma kriterier och sen nu neuro utredningen. Egentligen så är det jag väntar på nu är DBT. Men inom det medicinska inte så mycket. Så jag tycker verkligen att han borde ha en lösning.

Men trots allt det så vill jag mest bara ta livet av mig. Hade det inte varit för min sambo hade jag varit död sen länge. Och nu börjar självmordstankarna bli större. Men skillnaden är att nu så orkar jag inte leva förut så ville jag inte leva. För jag kommer lämna de jag älskar, jag vet att jag kommer göra att mångas liv kommer bli jobbiga och då framförallt min sambo, mina föräldrar och min lillebror. Jag vill inte att min bror ska må dåligt för han har hela livet framför sig. Samtidigt som han har våra föräldrar som han måste hjälpa mer än vad han borde och jag försöker avlasta så fort jag kommer på besök. Jag har en annan syster som också hjälper till med mina föräldrar men hon är betydligt mycket äldre och framförallt går hon inte på gymnasiet som min bror. Sen känns det som jag var mer självisk förut för att jag prompt inte ville leva. Än nu när jag inte orkar.

Fast jag egentligen inte vill lämna livet så känner jag allt mer hur jag ska orka kämpa för allt jag gör är att kämpa och frågan är hur länge man orkar? Just nu vet jag inte, känns det lika pissigt om en månad så vet jag inte vad jag gör, då kanske jag ger upp. Mitt tålamod för motgångar börjar försvagas och jag orkar inte så många fler.

Klockan är snart åtta och jag ska stoppa i mig lite mat, se om min sambo har tid att prata med mig då han jobbar och sen ska jag sova. Jag har nämligen inget större sug att spy igen imorgon pga sömnbrist. Så jäkla skum reaktion min kropp gör om den måste gå upp fast jag sovit skitkasst i en vecka så ska jag spy.

Sen kanske jag inte mår allt för dåligt heller om jag är piggare imorgon. Eller förhoppningsvis inte sämre.

Typisk borderlinebrud?

Det är tungt nu. Väldigt tungt. Jobbet börjar tära på mig mer och mer, jag försöker räkna ner till sista dagen. Snart bara 2 veckor kvar, hoppas att jag inte blir förstörd på den tiden. Jag håller på att brytas ner sakta men säkert, men jag vill inte det. Jag som var på bättrings vägen.. Jag vill inte falla i tusen bitar igen.
Jag ska jobba 5 dagar i rad nu och det känns så himla tungt. Hade jag inte jobbat så mycket så hade jag mått mycket bättre, jag visste att jag skulle behövt vara sjukskriven längre. Men det är svårt när man inte har råd, jag skulle inte fått någon ersättning under sommaren och jag behöver erfarenheten.
Men nästa vecka har jag 3 lediga dagar sammanlagt, så skönt. Ska bara ta mig igenom dessa 5 dagar. Förhoppningsvis utan att ha knäckts på mitten.

Jag längtar tills jag ska träffa min läkare igen. Jag hoppas han hjälper mig på något sätt. Jag önskar att han sätter in stesolid igen men jag känner på mig att det inte kommer ske. Jag vill bara kunna bryta ångestspiralen, sen är stesolid muskelavslappnade också, så då skulle jag slippa vakna jättestel och ha ont. Den hjälpte mot min smärtproblematik.
Men jag har ett litetlitet hopp om att den sätts in igen, så jag har något vid behov. Tills dess, så låter jag mina sår vara fuktiga så de är lätta att få upp igen. Antingen något som lugnar, eller skära mig, så känner jag. Vill att läkaren ska veta det, men kommer inte berätta. För jag kommer låta som en typisk bordelinebrud då. Men jag kanske är en sådan?

När jag läser om människor som skriver om borderline som att de skär sig för uppmärksamhet. Jag tror att mitt självskadande eskalerade under den första inläggningen inte bara för att det minskade ångesten utan även för att jag blev sedd då. Jag fick uppmärksamhet, jag hade mått dåligt så länge och när jag märkte att folk reagerade och även började hjälpa mig till stor del pga det så fortsatte det. Sen gick skärandet över till endast ångestlindring efter ett tag och jag blev fast i skiten. Jag gjorde inte det medvetet för att bli sedd, utan det hände bara omedvetet nu när jag tänker tillbaka. Vården skulle aldrig ha reagerat när det eskalerade. Sånt ska inte behöva ske för att man ska få hjälp

Men även känslan över att jag kanske manipulerar också. Min sambo säger att jag gör det ibland mot andra. Men jag ser det som att jag väljer mina ord.. Men det kanske är att manipulera? Jag gör inte det mot de i min närhet. Men har gjort det då och då vid vissa tillfällen speciellt inom vården.
Jag skäms så jävla mycket över att tänka på det, att jag kanske är en typisk borderlinebrud? En sådan folk ser ner på?
Jag skär mig inte längre för att bli sedd, men jag väljer fortfarande mina ord ("manipulerar") ibland.
Dock så hoppar jag inte in och ut i olika relationer utan har varit med min sambo ett tag nu. Kan då svänga i humöret kraftigt ibland. Sen hotar jag inte heller, eller ja, vissa i vården har väl trott att jag hotar. Men jag har aldrig sagt något som jag inte skulle göra. Så nu är det inte så ofta folk inom vården tror att jag hotar, jag är bara väldigt ärlig.
Jag tror inte folk som inte känner mig eller de som bara känner mig ytligt skulle tro att jag har denna diagnos då jag inte är så utåtagerande.

Men jag mår så dåligt när jag läser om personer som skriver om personer med borderline i olika forum, att man inte borde vara vän med sådan, inte heller bli tillsammans med någon med den diagnosen, utan man ska bara fly från en sådan människa. Jag skadar ingen annan med min diagnos, det är mig själv jag skadar.
När jag läste sammanfattningen av den neuropsykiatriska utredningen så stod det att jag var varm, snäll, hjälpsam, öppen och rak. Men det kanske inte spelar någon roll, jag kanske är en sådan man borde fly ifrån?

Äckligt

Efter denna natt så kommer jag ha varit ensam i tre dagar, hade jag inte jobbat så mycket så hade jag nog skurit mig.

Men den självskada jag gör är att alltid plåstra det ena benet, det är bara att tänka på hur snuskigt det blir när man har strumpor över plåster konstant pga jobb. 

Sen vill jag inte att såren/plåstren ska synas så då måste jag skyla benen.

Men benet som alltid är plåstrat, jag får utslag av tejpen på plåstret, det gör ont, det är alltid fuktigt och äckligt. Jag är alltid äcklig inifrån och ut.

Men ibland tar jag mitt förnuft tillfånga och tar hand om det, men ganska snabbt blir det äckligt igen.

Den lilla självskadan jag får, måste jag försöka ta. För att få någon ångestlindring överhuvudtaget.

En frihet som aldrig kommer

Jag mår så jävla dåligt. Det enda jag känner är ångest, fast de stunder jag är glad så finns ändå ångesten där bak någonstans. Jag vill bara fri den. Men det går inte. Jag har haft ångest så långt jag kan minnas, sen 3-4 års ålder ungefär. Då vågade jag inte prata, selektiv mutism har jag läst i efterhand att det heter. Det är alltid ångest över något. Jag försöker ljuga för mig själv och trycka tillbaka mina känslor men det går inte.
Det psykologen vill prata om är att jag ska acceptera. Acceptera vadå? Att må skit? Att det alltid ska finnas en malande ångest vad man än gör? Ska livet kännas så? Jag vill inte lära mig hantera skit. Jag känner mig som ett barn när jag skriver så, men jag känner att då får mina känslor vara barnsliga.. Jag bryr mig inte.

Ångesten har alltid varit en sån stor del av mig och jag hatar det.
Men nu ska jag sova för imorgon ska jag jobba, trycka undan mina känslor och låtsas som ingenting. Som vanligt. Kommer antagligen försöka lura mig själv att det inte finns någon ångest, men det kommer bara vara försök. För innerst inne vet jag att jag inte kan lura mig själv från en del som är
jag. Frågan är hur länge jag kommer orka?

Godnatt.

Ångestnatt

Har inte skurit mig på flera veckor men nu inatt kom ett återfall.. Trodde jag kunde pausa iaf nu under sommaren. Men misslyckades.

Ångesten har minskat dock så att jag vågar sova nu efter att ha skurit mig, jag hag haft en hemsk ångestfylld kväll. Har ett par stesolid kvar men jag vill inte slösa på de få jag har kvar, så tog ingen.. Jag vet inte om jag får recept på något lugnande när jag ska träffa läkaren. Usch det här känns vidrigt att jag ska få stå ut med den här ångesten.

Den läkaren som nekade mig recept sa att jag var en sådan patient som läkare hade svårt att säga nej till och att alla de läkare som skrivit ut dragit felaktiga slutsater. Har 5-6 läkare fegat och inte kunnat säga emot då jag kan prata för mig?

Är det okej att säga så till en patient, att jag är en sådan som läkare har svårt att säga nej till? Är det ens mitt problem om sådant är fallet?

Jag är väldigt rak på sak, så ska fråga min ordinarie läkare om han gjort fel och inte riktigt vågat säga nej. Jag kan inte låta bli att bara fundera, jag vill veta.

Kan jag inte få hjälp med fler saker samtidigt?

Jag funderar mycket över skolan, om jag kommer lyckas slutföra min utbildning.. Jag har 2 omtentor till hösten, men jag jobbar också så jag har inte all tid i världen att plugga.. Sen är det stora bekymret som är att jag har svårt o sitta still och koncentrera mig. Det har varit svårt tidigare terminer, men nästa termin har jag hört är ganska lugn, men jag önskar att jag inte har några rester inför kommande termin och det tror jag är svårt att lyckas med. Jag är osäker på om jag ens klarar en av dem där tentorna..

Ser fram emot att börja med centralstimulantia, men jag är rädd att läkaren tvekar att sätta in det med tanke på hur mycket jag tjatat om hur dåligt jag mått med ångesten, ffa då jag inte har någon behovsmedicin längre, för det är det som har satt igång ångestcirkeln som jag nu längre inte kan bryta. 

Men det är bara vänta o se, snart bara en månad kvar innan jag ska träffa honom, nervös! Önskar han kan hjälpa ångesten och sätta in centralstimulantia samtidigt och inte är sådär jobbig och "vill göra en sak i taget". Men jag vill inte! Jag vill att saker och ting ska ske på direkten!

Jag kommer alltid vara psykiskt sjuk

Jag hatar det här stora breda ärret som jag har orsakat genom att ständigt skära i det och inte tejpa ihop det. Jag vill bara skära upp sårkanterna igen och sen tejpa det och låta det läka och hoppas att det blir smalare. Ska nog göra det till hösten, kanske värt ett försök?

Jag vet att det är dumt med tanke på infektionsrisk osv men jag vill bara få skiten smalare. Det som hindrar mig är min sambo, för jag vet att han kommer bli oerhört besviken.. Usch får dåligt samvete, men samtidigt så vill jag få det smalare.. Jag vet att han kommer tycka det är jättedum idé.. Sen är jag medveten om att det är det också, men det hindrar inte mig från att vilja.. Vilket dilemma...

Det blöder pga att jag drog bort tejpen, för jag tejpar alltid över det för att slippa tänka på hur fult det är. Så denna gång beror det inte på att jag gjorde det medvetet. Orkar inte raka den delen av benet heller, för jag skäms över att visa ärren och sen är det klurigt att raka runt ärren utan att skära i dem av misstag då ärrvävnaden är så känslig.

Jag hatar mina fula ärriga ben. Jag hatar dem så mycket. Jag är glad att jag inte skar i låren iaf, så jag kan gå i shorts men jag behöver alltid ha höga strumpor..

Varför skar jag mig hejvilt på smalbenen förra sommaren? Varför kunde jag inte från början hålla mig nertill till benen? Det hade varit så lättare att i framtiden kunna tatuera över den delen. Visst de flesta ärr är ytliga på smalbenen men jag hatar dem ändå. 

Jag känner mig äcklig och misslyckad. Jag hatar min äckliga ärriga kropp. Jag hatar att alltid påminnas om alla inläggningar när jag ser dem, känslan av att känna mig som ett psykfall. Jag hatar att jag gjorde det här mot mig själv.

Funderar att prova köpa någon salva mot ärr, skulle det fungera mot de tunnare smala ärren över min kroppen så skulle jag bli så glad. De stora kan jag acceptera då de är ganska samlade på var sin sida av benen men de tunna vita strecken som är lite överallt över kroppen är de som är jobbigast, just för att de är överallt. Armar, ben, mage, bröst.. Brösten och magen syns det inte så farligt noga på om man inte kollar noga. Men jag ser dem fortfarande..

Sen jag fick de neuropsykiska diagnoserna och även en ångest diagnos, diagnoser som är kvar hela livet, har gjort att det blivit jobbigare att se ärren. Jag kommer alltid vara psykiskt sjuk. Jag kommer aldrig kunna bli frisk.