Det börjar bli sämre

Har varit en tuff dag, haft massa ångest och ont i nacke/rygg. Hade ångest på jobbet också trots jag inte haft det särskilt mycket senast jag jobbat.. Börjar räkna ner tills mitt sommarvikariat är slut, inte för att jag inte trivs, utan att det är för tungt.. Men jag vill absolut inte bli sjukskriven, vill inte sabba det här jobbet. 

Det börjar ploppa upp tankar på planer för tillfällen att skära mig, så som det var förut. För jag har inget att till, jag har inte stesolid längre som kunde bryta ångesten lite. För som jag skrev tidigare så tyckte den läkaren att alla andra gjort fel som har skrivit ut benso till mig.. Så nu vet jag inte heller vilken läkare jag ska lita på. För då har ju min ordinarie läkare också gjort fel. Vem gör rätt egentligen?

Vad är lösningen på ångesten? Självskada? Låtsas som ingenting tills jag vill ta livet av mig? Hoppas att terapi hjälper trots att jag inte tror det hjälper fullt ut då jag haft ångest så långt jag kan minnas, alltså från ca 4 års åldern? 

Jag vill inte ha ett sånt här liv, för jag orkar inte leva det liv jag har. Jag orkar verkligen inte, det är för tufft.

Hur acceptera ångesten?

Jag försöker tänka bort det sjuka i mitt liv som självskada, psyk och sånt. Det går hyfsat, ibland känner jag mig "normal" men ändå inte. Jag vill se ljust på framtiden för att på sikt kunna nå mina mål som att plugga klart, få ett fast jobb och lite annat. Men det går inte om jag stannar i det sjuka. Den sjuka sidan av mig känns som om det är den lättaste vägen, att bara ge upp. Men samtidigt så vill jag inte det. Jag vill inte lämna de personer jag älskar i mitt liv. Jag börjar inse att jag faktiskt betyder något för andra, att jag inte är helt betydelselös. 

Jag är rädd att förstöra andras liv om jag tar mitt liv som min sambo, syskon, föräldrar. Jag vill att de ska må bra, jag trodde förut att de inte skulle bry sig så mycket om jag försvann. Men jag inser att det inte är så det fungerar.

Men det är svårt att leva det friska livet för andras skull, det är även svårt att leva det för min egen skull. Varför ska jag drabbas av konstant ångest? Att jag till och med har ångest i mina drömmar.. Jag kan aldrig fly från den. Jag har så jävla svårt att acceptera att jag ska lida hela mitt liv, ett liv i konstant ångest. Vad är det för liv?

Ni som läser min blogg och har ångest den mesta av tiden, hur accepterat ni ett sånt liv? Har ni några tips att leva ett liv i lidande av er ångest eller depression? Jag vill så gärna kunna göra det, men jag vet inte hur jag ska acceptera ångesten, så jag vill gärna vet hur andra gör. Eller ni kanske inte accepterar ett sånt liv heller? 

Jag uppskattar alla era kommentarer, men jag kan vara lite dålig på att svara ibland, det vet jag.. Men det gör mig glad att ni tar er tiden och kommenterar!

Sommar och självskadeärr

Jag vet inte hur jag ska hantera mina ärr i sommar. Fast de på armarna inte är så farliga och några tror typ det är en katt som har rivit mig så syns det ändå för den som kan se. Min familj vet inte. De kommer bli så arga/ledsna om de ser, vissa av dem ser ner på sånt. Benen är inte att tala om att visa. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan med att vara påklädd i sommar.. Att det fortfarande är kallt är en fördel då det är enklare att dölja. Men sen om det blir varmt då? Jag kommer köra på enklare plagg och skippa att bada.. Men jag gillar inte att ljuga.

Jag vill inte berätta och kommer fortsätta gömma tills jag tatuerat över ärren med tiden. Eller så kanske jag berättar, jag vet inte. 

Men det jag verkligen önskar var att för 2 somrar sen när jag var fri från ärr kunde se framtiden, så hade jag aldrig börjat. Jag trodde det bara var att sluta den hösten jag började. Först med slag så att jag fick blåmärken, sen vidare med kniv/glasskärvor/rakblad när slagen inte var tillräckliga. Allt elskarerade så fort... Ärren spred sig till fler och fler kroppsdelar tills jag insåg att det skulle se för jävligt ut och då kom fokus på vristerna istället, men djupare. Jag känner ändå tur, för jag har inte skadat en sena eller liknande, förutom en gång när jag kom åt en artär. Men då hade jag också tur att det slutade blöda (efter 12h.. men ändå).

Tillfredställensen jag har känt när jag har (och fortfarande gör ibland) skadat mig är inget emot den ånger jag känner inför det jag har gjort. Kan ibland också känna ånger när jag väl håller på och skadar mig. Men trots det kan jag inte sluta, jag har minskat något som enormt sen hösten/tidigare vår, men ändå kan jag inte släppa greppet.

Kärring

Jag kommer inte få någon stesolid som jag kan ta vid behov då min ordinarie läkare är på semester och den läkaren som då skulle skriva ut sa att alla andra läkare jag hade haft aldrig skulle ha skrivit ut benso överhuvudtaget och att alla dem hade dragit felaktiga slutsatser.

Det är en heldel som har skrivit ut och hon verkar ju tro att hon är "The one".

Så jag vet ärligt talat inte hur jag ska fixa sommaren.. Jag har gått från sjukskriven till nästan 100 % jobb. Ville bara säga "jävla kärring" till henne, jag är inte ute efter benso på det sättet, men hade helt klart föredragit om den förändringen hade skett under sjukskrivningen och inte när massa förändringar sker. Som med jobb osv, jag vill ha bra referenser och det kommer inte komma om jag blir sjukskriven mitt under semesterperioden. Får försöka stå ut. Ska träffa min ordinarie läkare i agusti, får se vad han säger.. 

Förnya recept

Har inte fått mitt recept på stesolid förnyat än, känner lite panik. Träffar ju inte läkare förrän i agusti och jag kan inte gå utan så pass länge!! Men det skulle vara 5 arbetsdagar, så på måndag kanske det har kommit in.. Hoppas!

Diagnoser

Nu är utredningen klar. Den visade asperger och add. Det var jobbigt när jag var på mötet pga en särskild grej jag reagerade på, men det känns lite bättre nu.

Psykologen sa som en fotnot om bipolär typ 3 då jag blev manisk efter en tidigare ECT behandling, ECT:n avbröts och manin försvann efter 2 dagar. Ska prata om det med min läkare i höst. När ska detta utredande om diagnoser ta slut? Tänker också nämna om jag ev. har generaliserat ångesttillstånd då jag känner igen mig mycket i det.

Men det känns så fruktansvärt skönt att den neuropsykiatriska utredningen är över, för som jag har oroat mig över den. Behandling av centralstimulantia börjar i höst och förhoppningsvis redan i agusti. Jag hoppas att det kommer fungera med en sådan medicinering då jag önskar att skolan ska fungera och även vardagen.

 

När allt ordnar upp sig lite mer och jag har lite mindre runt omkring så vill jag gärna ha social färdighetsträning. Så att det kanske blir lättare för mig att få vänner. Jag kan småprata hyfsat men inte så mycket mer än så. Jag matchar mycket med personer som pratar mycket själva, men önskar att jag kan delta mer i samtal med andra också. Lära mig mer om hur man gör socialt. Hade gärna velat börja redan i höst men jag förstår att det inte är möjligt om jag ska plugga och börja på DBT, samt ha regelbunden läkarkontakt och boendestöd. Jag måste inse mina begränsningar, fast jag så gärna önskar mig vara supermänniskan.

Imorgon är utredningen över

Är så förbannat jävla nervös för imorgon då det sätts diagnos. Vissa frågor varför jag är nervös men jag kan inte sätta ord på det riktigt. Det är ju en diagnos som aldrig kan tas bort, det är nog det. Sen efter imorgon måste jag proccesers allt i hjärnan oavsett om det blir någon diagnos eller inte. Jag känner fortfarande tvekan fast psykologen sa att det förmodligen var så med aspergern.. Usch har så mycket ångest för imorgon. Mycket ångest är nog för att jag vill prova centralstimulantia pga jag har svårt att sätta igång med saker. Det är det som är det positiva med en diagnos.. Man kan få den hjälpen. Det är den hjälpen som jag så jävla gärna vill få. Det är den hjälpen som jag huvudsakligen sökte vård för. Det känns som om det finns en möjlighet jag går miste om en adhd diagnos inte sätts. Samtidigt förstår jag varför centralstimulantia inte skrivs ut hur som helst, men jag har ju varit i psykiatrin ett tag.. Och det är denna hjälp jag bett om. Jag vet att det finns risk att medicinen inte funkar, men då har jag iallafall provat. Orkar inte med denna ångest över imorgon. Men snart så är det över, och jag hoppas att jag slipper flera utredningar. Att inte veta tär så mycket på mig.

Planera in självskada

Sluddrar lite idag, tror det beror på från igår.. Trodde att intoxen skulle lindra alla självskadetankar, men de är bara värre. Vill så gärna skära mig. Måste planera in det de dagarna jag är ensam. Tycker så fruktansvärt synd om min sambo som får stå ut med mig.

Förstår inte varför det blev såhär.. Jag mår så jävla dåligt. Jag orkar inte stå ut med mig mig själv.

Klarade inte av att stå emot intoxen

Både psykolog och läkare säger att jag inte ska dra i mig intoxen, men jag gjorde det ändå, är totalt misslyckad som inte klarade att stå emot. Var en handfull mediciner jag tog. Känner mig fortfarande påverkad och fruktansvärt trött. Var väl lite akuten varning på intoxen.

Men igår brast allt, ett stort hålrum i mig skapades, det hålrummet jag försökte stoppa men det gick inte igår. Därför kunde jag inte stå emot att intoxa. Men nu efter känner jag att jag måste fortsätta självskada för att hålet inte ska öppnas igen för det var fruktansvärt. Jag måste skära mig. För att klara av att jobba i sommar. Vill inte känna den där hemska känslan igen, den där tomheten. Jag som gick framåt, så varför kom bakslaget? Är det pga alla förändringar som sker just nu i livet? Som gör att jag inte klarar av att hantera.

Hur fan ska jag klara av att jobba i sommar? Bara att stå emot. Jag kanske klarar det eller så blir det psyk mot min vilja i höst, hoppas verkligen inte det. Måste ha bra referenser, så kan inte sjukskriva mig medan jag jobbar.

Vill bara att läkare ska sätta in massa benso, men ändå inte. Den dagen en utsättning sker kommer bli vidrig. Glömde min nitrazepam tre dagar och jag blev så sjuk. Så de få stesoliden jag får i veckan får jag acceptera känner jag.

Varför är jag så kass som inte klarade att stå emot intoxen?

För övrigt är jag extremt nervös inför sluten av veckan när det blir diagnosbeskedet om diagnos av om jag har asperger eller adhd, eller inget alls. Psykologen sa ju att det förmodligen var asperger, men man vet aldrig och ev adhd men man vet aldrig.

Ambivalens

Planerade att jag skulle överdosa igår. Men det blev inte så för att jag bjöd över en vän och tänkte inte på "planen", glömde helt enkelt bort. Så jävla jobbigt, jag vill ju ha det överstökat, eller kanske ska jag ha överdosen att se fram emot? Känns som om jag börjar vackla lite mer åt det negativa hållet.. I det trygga, det trygga som är att självskada eller få reaktioner på att det jag gör är dåligt för mig, att se att läkare/psykolog reagerar på att det är väldigt illa och då fortsätta med det för att det tillfredställer mer när det är värre. Jag vill egentligen till det vanliga livet, där det inte existerar självskada, boendestöd, medicindelningar osv. Varför lyckas jag inte?

Varför ska jag känna ångest över att jag egentligen skulle låtit bli att träffa min vän och överdosera? Jag borde bli glad att jag av misstag planerade in något annat den dagen, men nej ångesten gnager för att jag missade en bra chans.

Jag vill till det bättre egentligen men ändå stanna i den dåliga världen samtidigt. Det går inte ihop. Eller ja, förra hösten blev det väl någon konstig kombo av det. Men det gick inte bra överhuvudtaget i höstas.

Fan, varför kan jag bara inte ha full motivation och sluta planera in diverse självskada varesig överdos eller skära/riva i gamla sår.