Framtida intox

Börjar svacka. Tänker ta en överdos, ingen farlig men en mer ordentlig än de mindre intoxerna jag tar för att minska ångesten. Så att jag förhoppningsvis kan känna att jag fixar sommarjobbet utan för ett allt för stort sug för att intoxa. Vill verkligen inte bli sjukskriven denna sommar som jag blev förra. Vill ha bra referenser. Var så himla svårt att få detta jobb pga att jag var sjukskriven. Ingen ville ge mig ett schema utan blev bara erbjuden timmar. Men det jag fick nu fick jag ett schema för, gillar verkligen inte att jaga timmar. Himla glad att jag fick sommarjobbet.

Så en lite större intox ska det bli, sen kan jag vänta tills hösten när skolan börjar för att kunna göra som jag vill utan ett jobb som jag inte vill sabba.

Måste börja spara tabletter bara. Blir att jag tar lite allt möjligt förmodligen.

Nästan färdigt

Ingen vidare update så har väl förmodligen tappat ett par läsare. Men har saknat att skriva av mig här i bloggen iaf.

Men idag ringde psykologen som har hand om neuroutredningen och allt är klart i mitten på juni. Till 90% så har jag asperger sa han. Men han skulle prata med någon läkare imorgon sen skulle allt vara klart, men den diagnosen är iaf nästan spikad. Sen var det att jag kanske har adhd, men där var det inte lika säkert att jag hade. Så vi får se där. Men jag själv kan inte känna mig säker förrän utredningen är helt klar i mitten av juni varesig det är asperger och/eller adhd/add. Men att iprincip veta resultatet i förväg är skönt. Det känns inte som en bomb kommer släppas den dagen då.

Det börjar närma sig sitt slut och det är så skönt. Att allt är klart, slippa fler utredningar, spekulationer av alla dess slag från läkare/sjuksköterskor/psykologer. Att kunna få den rätta hjälpen jag behöver. Eller ja, det kanske kommer vara en massa provande för att se vad jag behöver.

Jag vill att dessa 2,5 veckor ska gå så att allt är hundra med diagnoserna. Sen börjar sommarjobbet, önskan är att jag trivs och inte krashar.

Men det som oroar mig är att jag någongång i framtiden vill bilda familj. Men jag är rädd att bli dömd utifrån diagnoser. Även rädd att mina eventuella barn kommer ärva diagnoser.. Dessa tankar snurrar väldigt mycket i mitt huvud. Mitt driv är att bli klar med utbildningen, hitta ett spännande jobb, må bra, skaffa familj. Men tänk om familj är för riskabelt? Jag tror och hoppas att jag kommer fixa det.

På onsdag ska jag träffa min vanliga psykläkare, vi får se vad som händer då, om det blir några ändringar. Ska också fråga om det finns anteckningar i journalen om diagnoserna är klara.

Pang och så var man på botten

Idag har jag mått väldigt dåligt. Jag ville inte leva, mådde så fruktansvärt dåligt. Jag har ju känt att det börjar gå ner lite.. Trodde att det skulle dala sakta inte pang bom.. Var som tur var inte själv hemma och sen tog jag en stesolid. Blev lite bättre efter stesoliden, men några timmar senare så var det samma. Önskade pillereffekten alltid kunde hålla i sig.

Men antagligen så blev det "pang bom" för att under de senaste veckorna så har det hänt extremt mycket. Både bra och dåliga saker. Men det dåliga har tärt mycket på mig..

Ska träffa psykologen imorgon, hoppas det känns bättre efter det.

Självskada, och lite för mycket tabletter

Trodde jag skulle få veta diagnos denna vecka om neuroutredningen, men neeeeej såklart inte. I början på juni skulle det ske. Men börjar tvivla på det med, för då är det sommar och alla vet ju hur vården är då. I stillestånd. Så nu skiter jag att skriva om den jävla skitutredningen som aldrig blir klar. Eller ja, med tanke på att jag är så jävla otålig så kanske jag skriver om det ändå. Vi får se. Skriver självklart när jag får veta om det blir diagnos/inte diagnos.

Mitt liv började gå upp, allt kändes bättre. Men nu börjar jag svacka lite igen. Då vill jag såklart självskada lite mer. Jag skär mig inte så jäkla djupt mer. Utan jag har alltid plåster där, så det läker aldrig och ibland pillar jag. För att det enklare ska gå upp om jag är sugen på att gräva lite i såren.
Men en sak hände för några dagar sen, jag började plocka upp klänningar här hemma och fixa och dona. Jag blev så jävla ledsen när jag gjorde det. För jag tänkte att för två år sen så hade jag inte en enda skråma på min kropp, jag började gråta. För två år sen var min hud hel nu är hela jag ärrig. Jag har ärr på armar, mage, brösten och från knäna och nedåt (faktiskt inte på låren).
Men jag kommer inte kunna ha klänningar och bara ett par sandaler i sommar. På grund av att framförallt så ser mina ben vidriga ut. Alla kommer titta och sen framförallt jag blir ledsen av att se på mina ben. Jag blir så jävla ledsen över att jag har förstört min kropp. Och allt är mitt egna fel.
Det jag gjorde var att ta bort plåstret på mitt ena ben och tejpa för att det ska läka bättre. Faktiskt så är jag glad över det lilla framsteget. Men nu vill jag mest riva upp allt och förstöra igen.

Det som är det värsta, hur många framsteg jag än gör så kommer ärren ändå finnas där. Det kanske inte blir fler ärr om jag lyckas sluta. Men jag kommer aldrig någonsin kunna sluta att bli påmind. Det är det värsta med självskador, blir man fri, så kommer man ändå hela tiden påminnas.
Finns det några bloggläsare som inte är så djupt nere inom självskadeträsket eller funderar på det. Snälla sluta. För när du mår bra så kommer det alltid synas att du har mått dåligt. Har man "ärr i själen", så kan man själv välja att prata om det. Men har man ärr på kroppen så kommer alla veta, varje sig du vill eller inte.

Förövrigt så har jag tagit lite för mycket tabletter ikväll, inte alls farligt mycket. Men bara så jag blir lite bortdomnad. Vill ta lite mer. Men sparar det till någon annan gång. Vill bara slippa känna alla jävla känslor som är där hela tiden. Tabletter lämnar åtminstone inte ärr.

Det senaste i livet

Ptja min uppdatering har sugit. Har inte orkat skriva, inte heller läsa andra bloggar.. Har varit mycket i livet

Men men, det har hänt både bra och dåliga saker. En sak som är väldigt bra som hänt med ekonomin är att jag och min sambo kommer kunna spara väldigt mycket pengar. MEN, på kort sikt (2-3 månader) så kommer väldigt mycket pengar behövas läggas ut, ca 20-30 tusen. En del av dessa pengar hade ändå behövts läggas ut förr eller senare. Det är egentligen ca 6 tusen vi förlorar (också mycket pengar för oss).
Men i längden så kommer jag och sambon kunna spara väldigt mycket pengar. Det här kommer betyda att jag inte alls behöver ta ut så mycket CSN lån alls när jag börjar plugga igen. Tanken på att slippa ta ut så mycket CSN lån är en sån lättnad. För jag hatar verkligen att ha lån.
Utöver pengarna, så kommer det som har hänt göra vår livskvalitet mycket bättre. Denna sak har jag mått dåligt av länge och nu har det äntligen löst sig (om man bortser från ångesten över att behöva lägga ut så hemskt mycket pengar på kort tid).

Mitt mående har stabiliserats lite men ångesten har stigit som bara den. Fattar inte riktigt hur det här hänger ihop..
Stabiliteten har lett till att mina medicindelningar har gått från 6 dagar i veckan till fyra dagar i veckan! Så himla skönt.
Fast suget för en liten intox är ändå där.. Inte för att dö, utan för att skada, spelar ingen större roll vad det är för mediciner, känslan att skada kroppen lugnar mig. Hemskt nog. Små intoxer kan lugna flera dagar.

Sen en till positiv sak är att jag längtar efter sommarjobbet, jag vet att jag kommer krasha, men med tanke att det är 75% så kan jag ha en krashdag och resten av de lediga dagarna kan vara ganska vanliga. Hade inte klarat 100% jobb. Första veckan kommer vara hemsk, omställningen från att vara sjukskriven till att jobba kommer tära väldigt mycket på mig. Men jag är också medveten om det så jag ska försöka hantera det så gott jag kan.

Men sen den neuropsykiatriska utredningen, snart är den klar. Det känns som om jag väntar på en domedag. En neuropsykiatrisk diagnos är ändå en diagnos som hänger kvar hela livet. Just nu har jag "bara" diagnoser som har möjligheten att försvinna.

Jag hoppas diagnosbeskedet kommer nästa vecka.. Så jag slipper den jäkla oron över det. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har varit väldigt orolig över denna utredning.

Sen en sak som har kommit som en stor jävla ångestklump. Jag hade läkarsamtal i veckan. Jag förklarade min ångest för läkaren men han verkade liksom inte riktigt ta den på allvar.. Han kunde inte sätta in något mot den. Då känner jag att måste jag utföra en handling som är skadlig mot mig själv för att få hjälp? För det är dem ärren, överdoserna som har lett till den hjälp jag får nu. Vilket är sjukt. Psykvården är så jävla sjuk att det är sånt som måste hända innan man får hjälp.

Sen sa han att han ville sätta ut stesolid nångång i framtiden, vilket ger mig lite panik, eller ganska så mycket. Jag vill komma till den nivån att jag bara behöver ta den nångång i månaden, men att sätta ut den helt känns jättejobbigt.

Sen en sak som har oroat mig så jävla mycket som han sa. Jag berättade att sömnmedicinen gör att jag sover så pass bra att jag orkar vara vaken på eftermiddagar. Så han blev oroad.. Jag vet att det är en stark sömnmedicin jag äter.. Men den gör också att jag har blivit så pass stabil, jag är gladare att jag orkar med eftermiddagarna. Jag vet att den är beroendeframkallande, men om jag sen jag var 15 år inte har klarat eftermiddagarna, sen att få en medicin som gör att jag klarar det. Ska han då ta ifrån mig den?