Orkar inte känna känslor

Jag har undvikt att ta stesolid de senaste dagarna, för att se hur det känns. Men det jag har känt är att jag blir klarare i huvudet och ångesten känns mer. Den känns som det kändes innan jag kraschade och hela psyk karusellen sattes igång, ohanterbar. Jag har inte behövt ta stesolid varje dag, den har ganska lång halveringstid så segheten och att inte känna så mycket kan sitta 2 dagar. Men idag gav jag upp, jag känner att det bara blir värre och värre med ångesten, och stesoliden bryter den vidriga nedåtgående spiralen. Men samtidigt blir jag ledsen, att jag måste dämpa mina känslor. Att jag måste dämpa min personlighet med tabletter. Jag tycker inte om att se mig i spegeln efter jag har tagit stesolid, jag tycker inte om den tomma blicken jag har, tomheten som kommer. Men samtidigt är tomheten lättare att hantera än den vidriga ångesten. Sen hatar jag att man blir så korkad när jag har tagit en tablett. Innan sjukskrivningen så minskade jag intaget av stesolid vid tenta tider. 1-3 dagar innan tenta så tog jag aldrig stesolid för att jag ville bli klar i huvudet, för jag blir ärligt talat korkad av den.

Hatar också se mina sår, mina äckliga ben. Men ändå fortsätter jag? Varför började jag? Varför trodde jag att det bara var att sluta hur enkelt som helst?

Jag skiter i vilket gällande såren, jag tar inte hand om dem som jag borde. Jag byter plåster när det börjar lukta illa. Har haft massa infektioner på hösten. När jag var på avdelningen tyckte de att jag skulle käka antibiotika, men jag ville inte. Jag förstår inte varför jag bryr mig så lite.

Dock har jag varit lite noggrannare med senaste såret, bara för att det råkade bli så pass djupt och blir det såret infekterat så tror jag det kan bli problem, med tanke att det ligger ganska nära skelett.

Har inga fler steril stripsar, så det får läka såhär. Inte optimalt, men som sagt jag har svårt för att orka ta tag i det och bry mig om mig själv.

Inga normala reaktioner

Har inte orkat skriva. Har mått skit, intervjun gick inge vidare, hon berättade om verksamheten osv och sa till sist att de vikarier som var där förra året ville komma tillbaka så hon kunde inte erbjuda mig något. Kändes helt värdelöst att gå dit då, blev ledsen.

Sen har jag bara varit allmänt skittrött och mest inte velat någonting. Det har varit lite krångel med boendestödet så jag var jätteledsen. Precis innan läkarbesöket också fick jag reda på det, nu löste det sig till slut. Men jag ville typ lägga mig framför tåget, ingen normal reaktion. Det vet jag ju i efterhand men där och då så styr känslorna. Så grät på läkarbesöket, hatar när det blir så. Framför allt när det är någon läkarkandidat med. Brukar tänka ibland att mina problem inte är så stora, att jag är rätt normal ändå. Men vid läkar/psykolog besök blir det så svart på vitt att jag inte är så jävla normal. Även när jag kollar på mina ärr, men det försöker jag undvika. Så händer då och då att jag gråter då, när jag faktiskt inte gråter särskilt ofta annars.

Men vid läkarbesöket blev det så att ena medicinen höjdes. Så från och med måndag så är jag förhoppningsvis lite mer smärtlindrad. Ville byta benso också, men läkaren var lite svårtflirtad på det planet, men vi skulle prata om det igen nästa månad.

Usch mår så himla dåligt nu, ska nog gå ut och ta lite luft.

Tidigt

Vaknade fem imorse och kunde inte somna om.. Så nu har jag ätit frukost och väntar på boendestödet som ska dela medicin. Sen efter lunch ska jag träffa läkaren.. Hoppas det går bra. Vet att han ska öka dosen på en av medicinerna sen om han gör något mer vet jag inte..

Börjar oroa mig för jobbintervjun imorgon, hoppas det går bra.. Så kan jag ha ett sommarjobb efter sjukskrivningen. Vet dock inte riktigt vad jag ska säga om sjukskrivningen.. Men hittar väl på något vettigt hoppas jag.

Sen kommer det eviga tjatet om såret, lättade på förbandsbindan innan jag skulle lägga mig igår och såg då att det hade blödigt igenom bomullen.. Woho.. Hoppas jag lyckas lösa det på något sätt tills imorgon.

(Ev triggande) Misslyckande

Misslyckades igår och skar mig. Det tryckte i hela kroppen och jag kunde inte stå emot. Men det blev fel, jävligt fel. Har nog aldrig blivit djupare än igår. Det pulserade blod, en liten stund sprutade det till och med, en svag stråle dock. Det blödde i sex timmar, sen hjälpte min sambo att lägga ett tryckförband, skämdes så sjukt mycket. Usch känner mig så kass som inte lyckades stå emot. Sen mår jag så dåligt för jag vet att han mår väldigt dåligt över det här. Att han inte vågar lämna lägenheten. Känner ibland att han förtjänar någon bättre, som inte är som jag, som är frisk och som inte gör honom orolig. Men jag älskar honom så himla mycket.

Tog precis bort förbandet för att lägga om det med något annat och det ser sjukt äckligt ut. Igår när jag skar glipade såret inte så mycket, men nu glipar det och det sticker liksom ut kött/blodblåsa/nånting. Jag vet inte vad det är, men jag vill inte ha hål på det för att riskera att det ska börja blöda igen och allt ska börja om igen. Jag vet att jag borde ha åkt till akuten, men jag vill inte, för jag skäms. Jag vill inte höra "jaså är du en såndär", jag tycker redan det är jobbigt som det är, de behöver inte spä på det.
Imorgon ska jag gå till psykologen, hoppas inte såret går upp då. Lägger nog på ett förband innan, men jag vet inte vilka kläder jag ska ha på mig för att det inte ska synas?

vill du bli länkad?

Tänkte göra en länklista i min sidomeny med bloggar som handlar om psykisk ohälsa.
Vill du vara med så är det bara att lägga en kommentar så lägger jag till dig! Enda "kravet" är att ni skriver iallafall något enstaka inlägg om psykisk hälsa/ohälsa. Menar absolut inte att det ska vara en renodlad blogg inom det ämnet, utan det ska inte riktigt vara en "kenza blogg" om ni förstår vad jag menar =)

planer för dagen

Dagens planer är:
Duscha, vill inte, men måste för min sambos skull.
Fylla i papper från försäkringskassan, vill definitivt inte, men måste ju ha pengar...
Åka till affärer med sambon och köpa lite saker.
Sova.

lite allt möjligt

Hallojsan
Igår var det en riktig fixardag för mig. Ringde både CSN och försäkringskassan. Sen sökte jag sommarjobb, skulle skicka CV och personligt brev till en del. Men lyckades få 2 intervjuer också! Woho, då kanske jag kommer få ha ett roligt sommarjobb efter jag har varit sjukskriven. Ska söka lite fler jobb på måndag, sen kommer jag nog inte riktigt orka fixa med jobbsökande mer, är ju ändå sjukskriven av en anledning...

Idag vaknade jag tidigt för boendestöd delade mediciner och kunde inte somna om efteråt. Somnade typ 4 inatt så blev inte många timmars sömn. Men en stund efter så drog jag till gymmet, blev inte så mycket träning för blev trött ganska snabbt. Men lite blev det och jag är stolt för det, sen gick jag fram och tillbaka till stan. Känner att jag inte har råd att köpa busskort så får bli att gå. Nu när jag inte ska till skolan så funkar det utan busskort. Blir lite extra motion där med då. Dock åt jag på donken efteråt, känner mig sjukt dålig för det. Varför kan jag bara inte låta bli det där jävla stället? När jag var inlagd så gick jag ner lite i vikt, då jag tycker sjukhusmat är så äckligt. Blev typ en halv portion om dagen.. Nu kommer jag ju gå upp igen.

Min öppenvårdsläkare ringde idag och ville stämma av läget. Blev glad, känns verkligen som de bryr sig på mottagningen jag går. Jag tycker också läkaren är hur bra som helst, oftast iallafall. Hade ingen telefontid med honom men ändå ringer han och kollar läget. Klagade dock på att jag kände mig sjukt instabil och visste inte hur jag skulle fixa helgen då jag kommer vara ensam på kvällarna. Han sa att jag skulle kämpa och ta medicinerna som jag ska typ.. Men det är ju det jag gör!!! Sa att jag förmodligen kommer skära mig.. Han sa att det var en dålig idé (vem skulle säga att det var en bra idé.. haha), men jag sa att alternativet var att dö. Han suckade. Önskade en bättre behovsmedicin än stesolid. Sa att jag ville ha iktorivil för det har funkat förut men att ingen vill ge det till mig. Sa även att jag var bitter för att min förra läkare skrev ut det, för jag önskar att jag inte hade vetat hur den medicinen hade känts. För nu känns det så jävla bittert att veta vilken medicin som funkar bäst men så får man den inte..
Mitt tips: Skippa benso så gott det går. Det funkar, men ibland kanske för bra och då är man fast i bensoträsket och det vill ni inte vara.

Håller på att ringa försäkringskassan nu. Ringde innan jag skrev det här inlägget och är fortfarande i kö.

Mediciner

När jag kom in till psyket intoxade jag ju samma kväll. Hamnade på akuten, läste mina journaler från akuten om vad som hände, kollade provsvar och sånt för att se vad som inte stämde. Fick bland annat två påsar blod den natten för att mitt HB (blodvärde) låg på 70, jag trodde att det hamnade så lågt pga intoxen, att det hade blivit några interaktioner mellan någon av tabletterna som orsakade detta. Frågade igår innan jag blev utskriven läkaren vilka läkemedel som kunde ha gjort att det blivit så. Han sa att det inte vara några läkemedel som hade orsakat det. Men att det var jättekonstigt med tanke på att mitt HB låg på 120 i december, så det är väldigt konstigt att det har sjunkit så lågt på så kort tid. Han skulle iaf skicka en remiss till husläkaren som skulle kolla upp det där. Googlade på detta och typ hittade att leukemi kunde orsaka det. Man ska verkligen inte googla på sånt och oroa sig. Usch, hoppas jag får träffa husläkaren snabbt så att det reds ut varför det har blivit så.

Jag har ju fått gabapentin mot nervsmärta, och jag tror det funkar, jag får en tablett på kvällen. Kollade fass på doser och jag har ju inte ens den minsta dosen. Jag har 300 mg på kvällen. Man skulle typ ha det minsta på 900 mg till 3600 mg 2-3 ggr per dag. Fattar inte varför de ska vara så jävla sega med mediciner. Så nu måste jag övertala min öppenvårdsläkare att han ska öka dosen och så fort det inte handlar om psyket så vill han inte ordna det för det är inte hans jobb, det vet jag ju men det är ju fortfarande jobbigt för mig.'

Men samtidigt, när det gör som ondast väldigt länge så skär jag mig. För det dämpar smärtan i nacke/huvud så per automatik så påverkar det ju mitt psyke. Han kan ju inte bara försöka lösa symtomen på mina smärtproblemen, utan hjälpa mig att lindra smärta, för det kommer också lindra mina psykiska besvär. Aja, får ta det med honom nästa onsdag.

Sen när jag ändå skriver om mediciner så måste jag skriva av mig om min behovsmedicin.. Jag har ju stesolid 10-20 mg per dag max 50 mg per vecka. Jag tycker det är så fruktansvärt snålt. Visst absolut jag vill inte hamna i något bensoträsk. Men samtidigt så klarar jag inte ångesten i längden inte när jag är så här pass ostabil. Jag måste ha något som jag kan ta oftare, antihistaminer som typ lergigan gör att jag mår sämre och får självmordstankar av dem.. Tyvärr är det ju benso som passar bäst, kan jag inte få mer stöd i öppenvården så måste jag ha något mer som jag kan ta vid behov, för annars kommer jag inte klara det här. Det känner jag definitivt. Fan så svårt det ska vara. Sen vill ju knappt läkare skriva ut benso..

Fan så jävla jobbigt allting är.

Hur har man orken att fixa när man är sjuk?

Nu jäklar blir det att skriva av mig känner jag haha..

Men nu är det massa krångel med mediciner.. Avdelningen skulle dela tills apodosen skulle komma, men de glömde massa mediciner, de glömde tom helt en av medicinerna, så jävla dålig stil.
En av medicinerna kan inte vara i apodosen för den är väl typ för ny eller så. Så den ska vara utanför, skitkrånligt. Men med tanke på att det är boendestödet som delar medicinen så är det kommunens sjuksköterska som ordnar det, skönt att jag slipper. Men jag behöver ju mina mediciner.. Det finns ju en anledning till varför alla mediciner har satts in.. Men väldigt skönt att jag slipper tänka på det då jag har så mycket annat att tänka på..

Sen tabbade sig den jäkla underläkaren med sjukskrivningen, vi bestämde att jag skulle vara sjukskriven till sista maj, men han skrev sista februari i pappret.. De skickade in ett nytt till FK idag så hoppas det löser sig ändå. Jag sa till överläkaren att det var hans underläkare som var en slarver och att han borde ha koll på honom, han hummade typ lite. För hierarkin inom läkarvärlden är ju så jävla tydlig, alla lyder överläkaren. Ingen vågar säga emot, så då tycker jag faktiskt det är hans ansvar att det blir rätt, när vi kom överens om det här. Måste ringa FK imorgon och förtydliga slarvfelet som underläkaren gjorde, så att de inte nekar sjukersättning. Sen på det måste jag ringa CSN och se om det är något papper jag måste skicka in för att få ersättning från dem så länge jag är sjuk.

Sen måste jag börja söka sommarjobb så det är ordnat när jag slutar vara sjukskriven, sen ringa skolan om sjukskrivningen och ordna att resttentorna kan ordnas innan hösten. Helst att jag kan få en annan form av tentamen istället för salstenta, jag mejlade med någon examinator/kursansvarig om det, men som plötsligt slutade svarade.. Så jävla jobbigt. Ska ringa studievägledaren och typ be om ett möte med alla inblandade. Sen ordna ett läkarintyg, eller att min psykolog kan följa med på mötet och intyga om mina svårigheter.
Uuuuuuhhhh det är sånt jävla jobb att bara vara sjuk ju. Visst jag är duktig på att fixa och dona med saker. Men människor som är sjuka och inte orkar då? De första två veckorna orkade jag inte alls dona och ordna upp allt utan jag följde typ det läkaren ville göra, och sätta in för mediciner. Men det gick bara skit. Så som jag har skrivit förut så skrev jag upp en egen plan, som var bra och läkaren godkände allt. Jag vet att den avdelningsläkaren gillar när patienter kommer med egna idéer och vettiga planer, så det är iallafall skönt det.
Men vad händer om jag tappar gnistan igen då? Om jag inte orkar fixa och dona med saker och ting? Fast jag är sjuk så måste jag fortfarande ha den jävla orken att fixa med allt.

Inte tappa gnistan, inte tappa gnistan, inte tappa gnistan, måste jag upprepa. Fast det jag vill är typ att ta massa tabletter och dö. Skitliv.

Det här blir lite av ett komma ihåg inlägg tills imorgon när det är dags att fixa iordning allt detta, så jag inte glömmer något. Måste orka, mååååste verkligen det.

Instabil

Känner mig så sjukt instabil, inte så pass att jag behöver ligga inne. Men jag behöver mer hjälp inom öppenvården känner jag, en dag i vecka hos psykolog och en gång i månaden hos läkaren är för lite känner jag. Jag vet att jag faktiskt har ganska mycket stöd hos öppenvården och att träffa läkare en gång i månaden är mer än vad många andra får. Men just nu vill jag typ träffa läkare en gång i veckan o psykolog 2-3 ggr i veckan.. Men jag vet ju att psykiatrin har hög belastning tyvärr.. Alternativet är ju typ att vara inlagd, men då blir jag stressad och triggad istället.. Svårt det där. Behöver mer stöd, men samtidigt vara hemma i en trygg miljö.

Blir förmodligen mer boendestöd iaf, det kanske gör det hela bättre.. De boendestödjare jag har nu tyckte jag skulle byta till en annan boendestödjar grupp som är mer inriktad på min problematik. Men jag känner bara ångest för det.. Vill inte ha massa nya människor.. Ev. en kombination isåfall men då blir det krångel med beslut från biståndshandläggaren.. Aja vi får se hur det blir iallafall. Har ångest för det här.

Hemgång

Idag skrivs jag ut, så skönt!! För jag mår ju lika dåligt här som hemma. Hemma får jag iallafall vara med min sambo. Slippa paniken när överfallslarmet går igång, eller superstressad när det blir oroligt på avdelningen så att jag gömmer mig på mitt rum.

Igår kom DBT psykologen in på mitt rum för återkoppling och prata om vilken form av DBT jag ska ha. Han kom så fruktansvärt olägligt. När jag sitter i en blodpöl på golvet och skär mig, skäms något otroligt. Men han kommer på nytt idag. Men gårdagen var så pissig, en nattpersonal ville att jag skulle lova att jag inte skulle försöka ta mitt liv inatt. Jag sa bara "nej, för jag har ju inga tabletter". Jag är inte så förtjust att försöka hänga mig eller liknande. Intoxer är mer "min grej".

Idag blir det möte med biståndshandläggare, boendestöd och läkaren. Känns väldigt skönt att boendestödet ska utökas när jag kommer hem. Då blir omställningen från att komma från avdelning till hem inte lika jobbig. Visst jag vill hem, men jag mår också väldigt dåligt av stora omställningar.

Hopp?

Idag har jag haft det ganska okej, inte mått så jättedåligt, dock haft ont. Hade läkarsamtal idag och det gick jättebra. Skrev ner en planering och visade läkaren som godkände allt. Så att allt blir fixat till utskrivningen, så jag kommer med största sannolikhet komma hem på tisdag. Han godkände till och med att prova gabapetin mot smärta! Så känner lite hopp, jag vill verkligen att den ska funka. Kommer inte få prova den förrän efter helgen dock, aja.

På lördag har jag dagpermission och ska vara hemma, hoppas det kommer kännas bra.

Är glad att jag lyckades styra upp allt, fundera på mediciner, boendestöd.. Fick veta idag att jag blir erbjuden DBT, vet inte om jag väljer förstärkt öppenvård eller den vanliga versionen. Det är väntetid på båda, samt att jag kommer få vara sjukskriven ännu längre om jag väljer förstärkt öppenvård, vill helst undvika det.

Ångesten börjar smyga på så ska försöka hitta på något annat.

för mycket mediciner

Just nu sitter jag i en fåtölj på mitt rum och har rätt tråkigt faktiskt. Ganska mycket ångest också. Kollar på klockan och väntar på att jag ska få sova. Jag vet ärligt talat in vad jag ska ta mig till, jag har absolut inget att göra, jag vill inte göra något heller, vill sova, men ligger bara i sängen och kan inte sova. Jag står inte ut med mig själv. Läkaren frågade om jag inte ville byta mitt LPT mot HSL, men jag kommer inte vilja vara kvar då. Vill hem, äta tabletter och skära mig typ. Tragiskt nog.

Sen håller jag på och blir knäpp av alla medicinförändringar, jag orkar inte prova massa mediciner, jag vill inte heller behöva käka så mycket olika per dag. Jag har fem ståendes nu, plus en som jag ska käka ett par dagar som är muskelavslappande. Sen så ska det väl sättas in någon till medicin de kommande dagarna. Sen imorgon ska jag också önska att få ett läkemedel mot nervsmärta, får se om han går med på det dock.
Men jag tycker inte riktigt det är rimligt att jag ska stå på 7 olika mediciner dagligen. Jag vet ärligt talat inte vad alla mediciner gör för något. Sen är det skitsvårt att veta vilken biverkning som kommer från vilken medicin. Aja, får se imorgon hur det blir med medicinbiten.

diagnoser

Hur fick du din/dina diagnoser?
Depression och social fobi diagnoserna fick jag på första besöket på psykiatrimottagningen. Borderline diagnosen fick jag i somras, då hade jag åkt in och ut från psyket på våren. En läkare var med på ett läkarsamtal på våren som han sedan berättade om att redan då anade de att jag hade borderline. Minns att jag frågade då varför han inte sa något och svaret var "Jag kan väl inte säga allt jag tänker på", drygt svar men men.
Men när jag var inlagd i somras så utredde han mig för borderline och jag fick diagnosen, hade 7/9 diagnoskriterier uppfyllda och minst var 5.
Sen har de misstänkt typ asperger, men det ska jag göra en utredning nu i vår för. De tror typ 50/50 att jag har diagnosen. Så vi får se. Tror även de kommer kolla adhd/add på den utredningen.

Sparande

Sitter i mitt rum och har ångest, mår inge vidare. Provade tidigare idag en tablett mot ångest, den sög. Fick ont i huvudet. Vill väl typ ha stesolid men det får jag inte så länge jag är inlagd, utan får det igen när jag kommer ut. Jag skulle se det som en present sa läkaren...

Tog massa tabletter i söndags, hade sparat på mig under veckan på en medicin som skulle bli utsatt, tänkte att jag lika gärna kunde korta ner lidandet och sluta på en gång, samtidigt spara.

Planerade inte att ta dem i söndags, utan var arg så blev impulsivt. Tänkte egentligen spara fler och blev besviken på mig själv då jag inte hade fler. Men gjort är gjort.

Har nu bestämt mig angående skolan, jag tar ett uppehåll, börjar på hösten igen. Känner mig kass, men fixar inte det. Så en sjukskrivning fram till juni ska jag be om. Hoppas det inte blir något problem med det.

historia

Hur kom jag in i vården?
Jag kom in i vården ganska sent, men har haft problem hela livet.
När jag var liten mellan 3-5 år så vågade jag inte prata med någon, jag vågade inte ens prata med min pappa när det var som värst. Nu på senare tid så har jag läst till mig att det heter selektiv mutism. Vid 5 års ålder pratade min mamma med en barnläkare och jag fick träffa en barnpsykolog, som mamma har återberättat det så fick jag göra massa tester hemma med honom. Jag vet inte riktigt vad resultatet blev, men mamma sa att han berättade att jag var lite smartare än andra barn, och att det skulle gå bra för mig typ. Sen var det väl inte så mycket mer med det.

Men hela uppväxten har jag haft svårt att få vänner, svårt att veta hur jag ska bete mig socialt, svårt att ta tag i saker, var mobbad, hade jättemycket ångest och var livrädd för att sova.
Men det var inte förrän jag flyttade hemifrån och till min sambo som problemen började märkas, för nu hade jag inte mamma som stöttade upp i bakgrunden. Hon gjorde alltid mat till mig, tvättade, städade osv. Så de problemen märktes inte särskilt mycket när jag bodde hemma.
Men jag flyttade iallafall hösten 2012, fick ett extrajobb här i stan och jobbade. Började sakta må sämre, hade svårt att ta tag i saker, och hemma såg ut som kaos. Jag tvättade när jag hade slut på underkläder typ, nu när jag bodde ihop med någon nära så märktes det mer som att jag inte gillar att duscha, men jag gör det för hans skull, fast det blev tjat (fortfarande får han tjata lite).

Våren 2013 började jag plugga. Samtidigt som jag jobbade extra, jag ville så gärna att det skulle gå med skolan och kunna ha ett vanligt liv. Men det var svårt, här fick jag kontakt med en kurator på vårdcentralen samtidigt som jag kämpade på med allt. Vårterminen gick, och jag klarade allt i skolan, men jag visste att till sommaren skulle jag må sämre, och det gjorde jag också. Hon skickade en remiss till neuropsykiatriska stället, för bedömning till utredning, jag blev nekad. Började må sämre, det vända aldrig den här hösten, hon skickade nu en remiss till en läkare på vårdcentralen och jag fick mina första antidepp

Här hade jag också min första praktik med skolan, men där jag hade praktik trivdes jag inte, det var ingen bra stämning bland personalen, så jag började att må ännu sämre. Fick biverkningar av antideppen, blev så sjukt trött av dem och började gå upp i vikt. Tror det var i samband med läkarbesöket jag fick en remiss till psykiatrin.
Praktiken tog slut och skolan började, det var intensivt och nu orkade jag inte riktigt som tidigare. Slutade med antideppen självmant för det funkade inte med att vilja sova 18 timmar per dygn.

Träffade en läkare inom psykiatrin, kom ihåg att han blev arg för att jag plötsligt slutade med antideppen och han satte in en ny sort. Fick även en samtalskontakt med en skötare.
Hade ingen riktig personkemi med henne så jag blev inte direkt hjälpt av henne.
Den här antideppen gav också biverkningar som läkaren tyckte att jag skulle byta sort igen. Den här tredje sorten gjorde allt mycket värre. Jag mådde konstant illa, och kräktes någon gång. Skolan gick inte, började kugga tentor för jag orkade inte. Samtidigt fortsatte jag att jobba extra.

Till slut orkade jag inte mer, det var också under hösten jag började självskada, först i form att slå mig, sen lite skärande. Jag kom in i självskadandet ganska sent. Skäms lite för det faktiskt.
I början på 2014 kände jag att det inte gick mer, jag gick till akutpsyk och sa som det var. Jag ville inte leva, jag ville ta livet av mig. Blev inlagd för första gången.
Nu eskalerade självskadandet, jag vet inte varför faktiskt, krossade glas på avdelningen och skar med. Vet inte om det eskalerade för att jag ville ha uppmärksamhet, eller pga inläggningen, eller för att jag mådde kasst.
Fick kontakt med en psykolog här som tyckte det var konstigt att jag blev nekad en neuropsykiatrisk utredning, som också skickade en kallelse för en second opinion. Blev beviljad en utredning.

Senare i januari fick jag en permission, jag sa som det var till läkaren, det skulle inte gå, jag kommer gå till apoteket. Men läkaren ville ha ut mig på permission ändå. Så det blev som jag hade sagt, tog en överdos, gick tillbaka till avdelningen för att dö där typ. Blev trött och ville sova, men några timmar senare började jag kräkas. Personalen gick då och då in till mitt rum för att skaka om mig för att se om jag var vaken. Mådde så jävla dåligt.
Några dagar senare blev jag utskriven.

Senare under våren/sommaren var jag inlagd fler gånger, det blev även flera självmordsförsök.

Pillande

Drog av plåstret och började pilla i ett av såren igen, känns lugnande. Önskade jag hade rakblad, för jag gillar att skära fina snabba snitt i huden. Inte med en slö matkniv. Men ändå så är det väl ganska bra att jag inte har de jäkla rakbladen.

Dagarna känns långa och outhärdliga, försöker sova på dagen men det går inte att somna. Hatar dem långa outhärdliga dagarna.

Trodde läkaren skulle göra någon medicinjustering nu till helgen, men icke. Så bara att vänta tills måndag. Funderar hur länge jag kommer vara här, tidigare har jag bara varit inlagd 2-3 veckor. Betyder det att jag är utskriven nästa vecka? Vem vet, läkare kan ju plötsligt få för sig att ändra sig snabbt.

Har enorma skavsår på fötterna sen bältningen, då jag inte låg stilla. Hade strumpbyxor igår och när jag tog av mig dem så rycktes skorporna med. Så jävla smärtsamt och äckligt.

Saknar personalen från grannavdelningen, dock har de en helt värdelös överläkare. Här är överläkaren okej, men personalen känns distanserad. Känns som om många på den här avdelningen är "stammisar" eller hur man ska uttrycka sig, så känner mig så ensam.

Virrigt inlägg, men tankarna är lite varstans idag. Är lite dålig på att svara på era kommentarer ibland, men kan inte svara på appen, men jag läser och uppskattar dem.

Önskar ni något särskilt att jag ska skriva om? Eller har frågor? Är paranoid så svarar inte på vart jag bor eller pluggar och så öppet på bloggen, men mycket annat kan jag svara på!

Eller så kanske ni är nöjda som det är =)

noll makt

Har inte orkat skriva så mycket. Har varit så himla nere. Vill inget, vill inte leva, tappat mycket aptit, och det är bara allmänt jobbigt att vakna på morgonen.
Fått en del medicinförändringar, blir så jobbigt när det är många ändringar på en gång. Jag vet inte vad som ger vad för symtom, vilka är utsättningssymtom och vilka är biverkningar av det som är nytt.
Får se om det blir några ändringar till helgen. Avdelningsläkaren skulle diskutera med min öppenvårdsläkare om mediciner.
Men annars är jag fast här, har fortfarande LPT kvar. Men idag var jag på min första permis sen jag kom hit. Så var ute för första gången på en vecka.

Nu känns det som om det aldrig kommer vända till det bättre, men alla säger ju att det gör det förr eller senare. Läkaren gjorde en sak som gjorde mig så himla ledsen också. Vill inte riktigt berätta om det, men kände mig så sviken.
Sen hotade han att de skulle gipsa mina ben mot min vilja (wtf?!), eller att de fick lägga om såren. Jag lät dem lägga om det. Insikten att man inte alls får bestämma över sitt liv är hemskt, för det är så, det är läkaren som har makten över mig.

Vet inte riktigt hur jag ska göra med skolan heller. Jag vill ju blir klar så snabbt som möjligt. Men jag vet att det inte kommer vara möjligt att köra på så hårt jag bara kan denna termin också. Det är omtentor som ställer till det. Ska försöka göra så omtentorna som är salstentor kan göras till hemtentor som kan ligga på 1-2 veckor. Så kanske det går med skolan ändå. Men måste få med skolan på noterna först.
Plan B är att läsa färdigt den här kursen, göra tentorna nästa fredag och tre inlämningsuppgifter och bli sjukskriven resten av terminen. Men jag gillar inte plan B, men det känns också helt bisarrt att tentaplugga medan jag är inlagd på psyk.

(Ev. trigger) Läkarsamtal

Läkaren ville inte ta bort mitt LPT idag, för jag ville egentligen skriva ut mig. Blev lite medicinändringar, den segaste var att han tog bort stesolid, men han sa att jag får tillbaka den vid utskrivning. Förstår inte riktigt poängen med det men men.

Har läkarsamtal imorgon också, ska fråga hur länge han tror jag kommer vara kvar här osv. Kommer bli skitdyrt att betala dessa sjukhusräkningar, jag är ju inte ens här frivilligt.

Har mått askasst idag. Det trycker så jävla hårt i bröstet av ångest. Har skurit i gamla sår för att dämpa ångesten, går sådär.

Sköterskorna här vill lägga om mina sår, men då har jag ju inte något att skära i. De säger att man kan få infektion och då få amputera om man har otur, känns som om det kommer hända mig bara för det. Men ändå vill jag fortsätta karva i de gamla såren.. Jag är typ dum i huvudet.

Jag orkar seriöst inte med den här ångesten, ångest över att leva, ångest över skolan, ja allt egentligen. Usch för livet.

Såhär ser mitt äckliga jävla sår ut. Hoppas det är avskräckande.

Kaos

Har varit helt kaos på sistone. Intoxade i torsdags då jag hade med mig tabletter in. Hamnade på akuten vid 4 på natten för att jag tydligen var svårväckt eller något sånt. Kl 5 på natten hamnade jag på en översiktsavdelning. Fick tydligen två påsar blod. Minns inte så mycket.

Igår hamnade jag i bälte, idag också i 3.5 timme. Fick theralen, atarax, seroquel, lergigan i sprutform och nyss stesolid, har fortfarande megaångest. Men tänker inte försöka göra illa mig idag mer. Vill inte bli bältad igen. Tycker medicinerna borde hjälpa men men..

Just nu har jag massa ångest, är groggy i huvudet, trött och hatar livet.