LPT

Var hos läkaren igår, hon ville att jag skulle läggas in, men jag ville inte. Sen träffade jag psykologen idag, fick träffa en läkare som skulle göra en suicidbedömning. Fick LPT. Fick dock snabbt ett rum (under en timme!) när jag kom till psykakuten. Har tillsyn 4 ggr i timmen. Sjukt segt. Tydligen är jag också den enda som är inlagd här på PAVA, lite underligt. Får se om jag får rum på en vanlig avdelning eller inte imorgon. Eller om de skriver ut mig? Man vet aldrig med psykiatrin.

misslyckades

Jag mår så fruktansvärt jävla dåligt och känner mig så misslyckad. För vad? Jag klarade inte den senaste tentan. Jag hatar mig själv för att jag inte klarade den. Jag vet att jag borde vara stolt för att jag klarade de 2 omtentorna och rent högskolepoängmässigt så har jag klarat heltid om man räknar med omtentorna (1 poäng extra tom om man ska vara noga), men jag ville klara den här också.
Så nu har jag rester igen. Jag hade en tredje omtenta som jag inte hade orken att göra förra terminen. Vilket innebär att jag nu har 2 omtentor. Jag orkar verkligen inte med ännu en termin med att kämpa med det ordinarie + de jävla omtentorna, inte en gång till. Jag hatar mig själv.

Sen skar jag mig ikväll också, dock före jag veta resultatet på tentan. Men efter jag fick veta, så kände jag inte ett behov att skära mig (kanske för att jag gjorde det 2 timmar tidigar?), jag kände mig bara helt jävla tom och apatisk. Mina krafter sinar, jag orkar inte. Så jävla värdelös är jag. Min psykolog säger att jag hänger upp mig på prestationer för mycket, men det kommer från min barndom. Blev uppväxt med att om man lyckas är det självklart, inga komplimanger för det, misslyckas man så får man höra det: att man är dålig. Min mamma är inte från Sverige, och den uppväxtmetoden kommer från där hon är född. Att höra att man är dålig ska man bli peppad av typ.
Så det är självklart att man ska lyckas, men nu gör jag inte det. Jag lyckas inte ens med skolan längre.

Sen är jag så fruktansvärt irriterad på att blodet bara ska rinna från självskadorna så fort jag rör mig. Jag vet, mitt egna jävla fel. Men ack så irriterande. Ännu en grej, straffar läkare en med att sy fult om man självskadar? För sist jag självskadade så tejpade jag så gott det gick, det ser fan så mycket snyggare ut än när jag har sytt eller när någon annan har tejpat.

Ska träffa läkare imorgon, har hört att hon är bra. Så hoppas på det bästa. Sen har jag fruktansvärt dåligt samvete att min sambo är orolig för mig. Att han inte vågar lämna mig ensam efter det här misslyckandet med tentan. Jag förstår honom, för jag har ingen aning om vad jag kan ta mig till.

Jävla skitdag

Fel fokus

Det känns som om vården fokuserar på mina problem på lite fel sätt. Jag sökte vård först och främst för sociala problem, att jag hade svårt att få vänner, hålla igång samtal osv. Fick lite hjälp med det ett tag sen rann det ut i sanden. Sen att jag har svårt att få vardagen att gå ihop och visst det får jag väl också hjälp med till en viss del tex boendestöd, medicin som strattera (som förövrigt inte funkar sådär superbra). Sen är det väl inte så mycket mer hjälp med det. Vill ha hjälp med mina koncentrationsproblem och ångest och lite annat. Men jag får ingen jävla respons när jag pratar om det.

Nu känns det som det enda som det fokuserar på är mina självskador. Självskadorna kommer ju från ursprungsproblemen, varför inte ta tag i de problemen?

Sen jag fick borderline diagnosen så är det bara ett jävla tjat om självskadorna. Är så trött på det och jag tror att jag har svårare att bryta självskadebeteendet när det är så mycket fokus på det.

Jag börjar önska att jag inte gjorde personlighetsstörningsutredningen och att jag inte fick borderline diagnosen. Jag önskar att jag hade börjat få hjälp för mina ursprungsproblem, då kanske jag aldrig hade sjunkit så djupt i självskadandet. Jag ber om hjälp för min ångest nu men det jag ska göra är typ att gå en promenad för att lösa det. För att jag inte ska skära mig. Visst bra på så sätt. Men jag undrar, de som inte självskadar, hur får de hjälp för sin ångest? Om man bortser från mediciner dårå.

styrka som jag saknar

Har varit en tuff dag, haft skola fram till 15, sen 15.30 skulle jag träffa DBT psykologen i typ 90 min. Är fortfarande bara bedömningssamtal.. Ska träffa han igen nästa vecka. Får se vad han säger då. Men han sa att mina symtom passade in på patienterna de har. Så kanske DBT. Men om det inte blir så vem vill annars ha mig? Min nuvarande psykolog tycker att hon är otillräcklig, så kommer jag få någon annan slags terapi, eller ingen alls? Oroar mig lite i förväg.. Men har lätt att göra det.

Just nu känns känslorna rätt okej, men det är mest för att jag skar mig för typ 1.5 timme sen. Så jävla jobbigt att det är det destruktiva som hjälper ångesten. Att skära mig minskar också huvudvärken. Jag har heller ingen aning om hur jag ska sluta. Jag mår för dåligt för att sluta, jag har liksom ingen kraft till det.
Nu ska jag göra mat, hoppas att såret inte blöder igenom, ringa min bror, kanske mamma. Vänta på till jag får sova.
Imorgon har jag skola 8-16.30, kommer bli asjobbigt. Men efteråt ska jag få träna det jag älskar, hoppas verkligen inte jag har migrän.

Ok helg

Håller på o tvättar nu, astråkigt. Planen är egentligen att göra det med boendestödet imorgon. Men jag ska samtidigt planera veckan med hon jag har. Men jag har sagt till att jag vill planera skolveckan också med dem så jag slipper ha mentor. Såå då känns det inte som jag hinner tvätta imorgon.

Skulle vilja ha en annan separat tvättdag med dem om det funkar bra att planera allt med dem, men vet inte om jag vågar be om det.

Helgen har varit hanterbar, haft en kompis som sovit hos mig så det har varit ok. Haft endel ångest ändå men det har väl gått. Men ångesten börjar komma tillbaka, vill inte ha skola imorgon, vill inte leva överhuvudtaget. Ska försöka sova tidigt ikväll, men känner ångest för att sova som vanligt. Livet äger. Eller inte.

Hur länge kan under ske?

Har haft migrän hela veckan, men nu börjar det lugna sig iallafall. Igår var det helt hemskt med migränen, inte förens vid 22 lugnade sig smärtan, och jag behövde plugga då jag hade examinationer idag. La mig vid 02. Men klarade examinationerna iallafall! Var tre delar och jag lyckades på alla, var många som kuggade någon del, så då känns det extra bra att ha klarat alla delar (hemsk människa jag är). Nu är det bara tentan som jag ska vänta på och se om jag har klarat den.
Nästa vecka börjar termin 4, kommer nog vara en rolig termin om jag orkar. Jag orkar knappt leva, hur ska jag då orka plugga? Visst jag är envis, jag vill verkligen lyckas. Bli något. Men det är min hälsa som står på spel. Usch vad allt är jobbigt.

Sen fattar jag ärligt talat inte hur jag ska få ihop allt nästa termin. Jag kommer ha psykologbesök, läkarbesök, neuropsykiatrisk utredning, träffa de från smärtmottagningen, kanske DBT om det inte är väntetid, sen tränar jag en sport en gång i veckan, boendestöd, mentor som jag har i skolan för att planera upp allt. Sen på allt det har jag skola och praktik nästa termin. Ja just ja, sen vill jag gärna gymma en gång i veckan för att stärka muskler och få mindre ont.
Sen har jag iallafall en omtenta nästa termin, så det blir lite extra plugg på allt. Sen vill jag ju gärna jobba extra för att inte behöva ta så mycket CSN lån, men det funkar väl inte.
HUUUUR ska jag få ihop allt det här? Jag kan inte välja bort något förutom jobb, för jag behöver allt annat, jag behöver hjälpen. Men hur ska jag få tid?

Jag känner typ att det är lika bra att ge upp allt, vill inte leva, det är för jobbigt. Sen att jag blir paralyserad av ångest ett par gånger om dagen hjälper ju inte det hela. Att jag måste vila när jag kommer hem från skolan för att jag är så trött och har ont. Att jag har skitsvårt att koncentrera mig och ta tag i saker. Tiden jag måste vänta efter jag har skurit mig för att annars rinner det blod konstant från mina ben så fort jag rör mig.
Höstterminen har varit ett jävla under. Men hur länge kan under ske?

hoppet om hjälp

Har varit en jobbig dag idag, haft en tryckande jävla ångest. Igår var jag duktig som pallrade mig ut trots suget på att skära mig. Idag, inte lika duktig. Skar typ ett litet snitt, bara för att lätta på trycket. Efteråt fick jag ångest för att jag känner mig patetisk som bara inte gör det djupare och längre. Så jävla stört tänkande.

Ångesten börjar bara bli värre, det går inte att trycka ner den med stesolid. Jag känner mig aldrig glad. Men ångesten som kommer över mig nu är så mycket värre än förut. Varför vet jag inte. Jag vill bara karva i mig, eller dö. Typ.
Ska träffa psykologen på fredag. Jag vill så gärna att hon hjälper mig, att hon kommer på nått som kommer göra att allt blir lite bättre, nu. Men det hoppas jag ju varje gång..

Torsdagens misstag

Torsdagens olycka.. Usch har så mycket ångest över hur det ser ut, så varför finns det jävla suget kvar att fortsätta självskada? Gjorde iaf rent det nu och försökte dra ihop det så mycket som möjligt med strips, hoppas det går att få ihop det lite fast det var flera dagar sen nu..

Jag är väl medveten om att mina bilder och vissa inlägg kan vara triggande, men det är inte min mening att trigga, bloggen är till för mig. Men jag kommer inte skriva om hur jag stripsar ihop sår osv, eller visa bilder på det. Jag vill inte vara den som kommer få någon att göra illa sig och tro att det är lätt att få såret snyggt och visa hur jag gör. Fast bloggen är för mig så har jag fortfarande ett hjärta för mina läsare.

För jag ser att antalet läsare ökar, är det någon ny som hittar hit så får ni gärna kommentera ni med, bara trevligt med respons.

ont i bröstet

Helgen har varit ok, träffat mamma, handlat kläder åt min lillebror då jag vill skämma bort honom lite då mina föräldrar inte har så mycket pengar så vill jag ge honom lite. Fast jag inte heller har så mycket pengar, men han är den som betyder mest för mig. Sen blir jag så glad när jag ser att han blir glad. Jag vet vad han gillar, och han använder det jag köper till honom så uppenbarligen har jag lite smak!

Just nu har jag ont i bröstet och jag vet inte varför. Fick reda när jag var hos läkaren förra veckan att jag hade lite hjärtklappning. Hjärtklappningen har börjat nu i höst, ibland ont i bröstet och ibland ett tryck över bröstet. Berättade det för min psykläkare sist men han verkade inte bry sig.. Men ska ta upp det igen på nästa läkarbesök då jag får svårt att sova för pulsen slår så hårt. Jag får inte ångest över det, utan det är typ störande.. För jag har svårt att somna en stund på dagen också för pulsen slår så snabbt. Sen att jag inte bryr mig har varit för att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om mitt liv. Jag får inte ångest av besvären. Förutom nu har jag ångest över bröstsmärtan, inte för att jag är rädd utan tror det kommer som en automatisk reaktion på smärta vid hjärtat.

Idag har jag varit lite duktig, fick gåstavar av mamma och började gå med dem. Det är så jobbigt!! Men är glad att jag gjorde trots att det var mycket snö. Blev egentligen sugen på att stanna hemma och skära mig.. Men pallrade ändå iväg mig. Sen när jag kom hem var jag för trött för att göra illa mig. Usch suget är så stort nu, vill så gärna göra illa mig. Men ändå inte. Vill bara minska ångesten. Självmordstankarna kommer också. Har berättat för min psykolog, men får inte så mycket respons på det.. Kanske lika gärna kan dö?

Nu ska jag byta plåster på ett av benen, har inte bytt på över en vecka. För jag orkar inte se ärren. Orkar inte se hur jag ser ut. Så kommer förmodligen lukta illa.. Usch.
Varför kan inte den jäkla smärtan i bröstet försvinna??

svart eller vitt

Hade tentan idag, känns som om jag låg under gränsen för godkänt.. Var på dåligt humör efter tentan, skulle sen ha läkarbesök för neuroutredningen. Det gick bra, hade dock för lite Hb.

Mitt Hb blev inte direkt bättre efter att jag skar mig några timmar senare.. Har aldrig kommit så mycket blod som då. Precis efter ringde min psykolog (vilken tajming), hon bad om ursäkt att hon hade missat att säga till att tiden igår var avbokad och vi bokade en ny. Hade panik och erkände att jag just hade skurit mig för henne och det kom så mycket blod. Skämdes så mycket att säga det. Men hon sa att jag skulle till närakuten..
Sagt och gjort, kom dit, de tejpade. De berättade att jag inte fick komma dit mer (troligtvis inte bara jag, utan andra självskadepatienter också), utan jag skulle åka till akuten istället. För att lättare få uppföljning. Men jag vill inte ha någon jävla uppföljning på akuten. Vill inte vänta 8 timmar där.

Funderade då på det om självskadorna. Jag vill inte skära mig mer, att rispa mig ger mig inget, att skära djupt ger mig lugn. Men då blir det så jävla mycket krångel med allt blod, att sy/tejpa, osv. Sen att jag måste till akuten nu gör inte saken bättre.
Alternativet är att jag lär mig tejpa mina sår själv.
Men när jag tänkte att jag skulle sluta skära mig, så började jag tänka på andra saker som skadar.. För mycket tabletter osv..
Det ska bara vara så jävla mycket problem i mitt liv, orkar inte. Allt är så jävla svart eller vitt, antingen skära djupt eller inte alls, ena stunden vill jag dö nästa är det ok med livet osv. Så jävla jobbigt.
Ingen bra dag idag.

jag vågade inte

Jag är så jäkla trött idag, tog tre timmar för mig att somna fast jag har stilnoct, fattar inte varför den inte funkar. När jag inte somnar på den får jag hallisar, människor som stirrar på mig. Så jävla obehagligt. Ska be om jag kan få tillbaka imovane, problemet med den är att jag blir så torr i munnen att mina tänder typ faller av. Alla dessa biverkningar..

Har haft så himla ont på sistone också, om det inte ska räcka med ångesten liksom. Tar så mycket värktabletter, alvedon, treo, ipren, voltaren.. Kombinerar vissa fast man inte ska. Men jag är desperat, jag vill bara ha bort smärtan.

Har ju fått remiss till smärtkliniken, men jag är så rädd att de inte vill hjälpa mig. För första läkaren jag träffade på vårdcentralen ville inte skicka remiss dit då han sa "Alla som har ont kan inte få remiss dit, då det skulle det bli fullt där". Min psykläkare tyckte jag skulle boka tid hos en annan läkare på vårdcentralen. Sagt och gjort, den läkaren skickade en remiss och var väldigt ödmjuk till skillnad från den förra.

Jag har i höstas pratat med en som jobbar på smärtkliniken som sa att de kunde hjälpa mig, att det inte var några problem..

Men jag är så orolig, tänk om de inte vill hjälpa mig? Vem ska då hjälpa mig med värken? Jag vill inte leva såhär.

När jag var 15 grät jag när jag gick förbi en järnväg, för att jag inte vågade lägga mig över spåret, för jag hade så ont och ville inte leva så. Vill inte nu heller, men nu kanske jag vågar?

Ingen psykolog idag

Hade tydligen inte någon tid hos min psykolog idag. Konstigt. Hon hade inte heller bokat in någon annan tid, och jag minns klart att hon och jag bokade tid sist, men men.

Nu sitter jag och väntar på att ta prover inför neuroutredningen. Funderar på om jag har tagit med rätt remiss hmm. Har typ 30 personer före mig, sååå lång tid.

Ångest av allt

Ska till min psykolog imorgon. Träffa läkare från neuropsyk på torsdag kl 13, har tenta 8-13, blir tajt. Men jag är så kass att jag ändå inte kommer ha så mycket att skriva på tentan så det blir väl inte tajt med tid ändå. Sen på fredag ska jag träffa psykolog från DBT, är väl typ någon sorts utvärdering om jag ska ha DBT eller inte. Vet iaf att det är samma psykolog som jag träffade när jag var inlagd och han var världens snällaste.

Jag har så mycket ångest för allt. Usch, orkar inte. Sen på allt det så blir jag bara fetare då jag har så mycket ångest att jag inte går ut, utan är bara inne och ligger i sängen av ångest. Vill dö.

Freak

Har mått skitkasst den senaste tiden. Mitt självskadesug är också tillbaka efter jag plockade bort stygnen. Men har låtit bli, det enda är att jag skar bort en leverfläck för att lindra suget lite och för att jag hade stört mig på den (jag vet, konstigt).

Jag har börjat följa en serie, "American horror story, freakshow", vet inte om ni har sett den, men man hör på namnet att det handlar om "freaks". I vilket fall som helst så kände jag mig som ett jävla freak efter att jag plockade stygnen, mina ben ser helt hemska ut. Har ärr på hela kroppen, inte så synliga på alla ställen men fortfarande ärr. Jag får ångest för jag vet inte hur jag ska göra i sommar för att dölja allt, framförallt vet jag inte hur jag ska göra med mina ben. Men ändå fortsätter jag? Vad är det för fel på mig?

Ändå så vill mitt huvud planera in tillfällen då jag är själv hemma så jag kan skära mig, för att lite av ångesten ska mildras. För att dämpa den inre plågan. Känner mig lite som en alkoholist som längtar till helgen så den kan få dricka, men jag istället längtar tills jag kan skära mig. Bara för att just den kvällen kunna må lite bättre.