skar mig ändå

Misslyckades och skar mig ändå.
Tyckte det var ett rätt litet sår, men det tog verkligen tid innan det slutade blöda, blödde mer än vad mina tidigare ihopsydda sår har gjort. Skumt.
Så fort jag inte har benet i högläge så blöder det igenom allt, väldigt störande.

Hoppas jag har en bättre dag imorgon, men känner mest bara ångest, ännu en dag att vakna till... Läkaren bytte ut min imovane mot stilnoct och natten som var, var den första natten med dem. Innan jag somnade blev jag så lugn. Ville egentligen gå upp för jag mådde bra, men sov istället. Var nog lika bra, vill inte bli beroende på det sättet. När jag tar stesolid för många dagar i rad så börjar jag tillslut känna jättemycket ångest och får lite influensa symtom, tror det beror på att min kropp vill ha högre doser. Då tar jag break på 1 dag eller 2, för jag är livrädd att hamna i ett beroende. Kortsiktigt mår man ju bättre, men bara av den lilla abstinensen jag får blir jag avskräckt, för jag vet att det bara kommer bli värre.

ångest ångest ångest

Har inte haft en bra dag idag. Haft en skitjobbig ångest som inte har gett med sig och jag har ingen aning om vad den beror på, känner mig bara så ledsen och helt tom... Vill bara inte finnas mer.
Har ett känt ett sånt stort sug att skära mig idag, men har inte gjort det. Har inte varit ensam tills 15 idag, efter min sambo åkte till jobbet så åkte jag till gymmet för att kanske ångesten skulle mildras. Men också för att göra ett litet försök att det skulle lindras så mycket att jag inte behöver skära mig. Tror det är ett första försök som jag gör på riktigt för att hindra självskada. Ett litet steg framåt iallafall, trots att det var lite halvhjärtat.

Ikväll vet jag inte hur jag ska göra, funderar på att sova efter jag har ätit middag. Får se, hoppas jag hindrar mig själv att göra illa mig. Men känns tveksamt.

Varför kan inte den jävla ångesten bara försvinna?

Jag är en belastning

Ligger i sängen nu och vill inte gå upp, boendestödet kom 8 och lämnade de nya medicinerna. Önskar jag hade kunnat somna om. Känner mig också värdelös sen tentan. Lyckas aldrig med något. Är ledsen också för att jag alltid har dåligt med pengar. Att jag gör att min sambo mår dåligt för att  jag är så pass ostabil. Att han inte vågar lämna mig ensam, definitivt inte efter en tenta då han vet att jag då skulle skära sönder mina ben, jag är en belastning. Att jag förstörde vår kväll igår, planen var egentligen att äta ute, men istället grät jag i 2 timmar. Jag är en sån himla värdelös person.

Det positiva är att vi iallafall ska äta ute ikväll.

ledsen och förnedrad

Har haft en ganska vidrig kväll, såg att jag hade kuggat på tentan som jag gjorde idag. Grät i två timmar typ, var helt förkrossad för jag hade verkligen kämpat inför den. Är fortfarande skitledsen och känner mig helt misslyckad. Kommer aldrig klara något.

Sen nu känner jag mig förnedrad också. Var på apoteket idag och hämtade ut recept på alvedon och ipren, samtidigt som jag var där så frågade jag om min apodos rulle (ni vet sån medicinrulle pensionärer kan ha) hade kommit. För läkaren skulle göra en akutinsättning så att jag slipper vänta 2 veckor tills jag får nya mediciner. Jag får inte hämta ut själv (då jag tagit överdoser tidigare...) och ville bara kika om boendestödet hade hämtat medicinerna. Frågade också från och med vilken dag medicinerna skulle börja på. Boendestödet hade hämtat dem men apoteket kunde inte se från vilken dag de skulle gälla.
Jag gick hem och ringde boendestödet för att fråga när de skulle börja gälla, men ingen svarade. Tänkte inte så mycket mer på det då jag vet att de ringer på kvällarna för att se om det är bra med mig och så.

När de ringde nu på kvällen så frågade jag från vilken dag rullen skulle börja gälla. Efter jag hade frågat det så sa han jag hade pratat med att apoteket hade ringt dem och sagt att jag hade försökt hämta ut min apodos själv idag.
Känner mig så fruktansvärt förnedrad. Jag har godkänt att boendestödet får hämta ut medicinerna själva, men hade ingen aning att apoteket fick ringa dem för att säga att jag hade försökt hämtat medicinerna ensam. Jag tror inte de får det? Ska kolla upp det där på måndag och fråga boendestödet mer om det, för jag tycker det känns som om apoteket har brutit mot sekretessen. Har de brutit mot tystnadsplikten så tänker jag anmäla den personen som ringde från apoteket! För jag tycker det känns så sjukt integritetskränkande att det inte är sant. Att vårdpersonal ska försöka "hålla koll" på mig bakom min rygg.
Jag försökte inte ens hämta ut medicinerna själv, det enda var att jag frågade från och med vilken dag de skulle börja gälla och om boendestödet hade gjort det. Hade jag "försökt" så hade det ändå inte varit okej.
Är så jävla arg.

snart börjar min neuropsykiatriska utredning

Jag pratade med min vårdcentral om att jag ville ha en ny tid hos en annan läkare som kunde hjälpa mig med värken i nacke/huvud, att läkaren på psyk tyckte att jag behövde träffa någon som kunde utreda mig ordentligt. Jag fick iallafall en ny tid, ringde sen min psykolog och berättade om tiden.

Hon ringde upp och sa att tiden passade, är glad att hon kan följa med, som ett stöd. Hon berättade också att hon hade pratat med neuropsykiatrin i mitt län som berättade att de kunde påbörja en utredning i december, då de kunde prioritera mig. Här tar det egentligen 2-3 år och jag har stått i kö i "bara" 8 månader. Det underliga är att vi fick veta för en vecka sedan att ett annat län kunde ta emot mig och göra utredningen... Undrar om mitt län prioriterar mig för att de inte vill betala en utredning till något annat län eller att jag är för galen? Eller en kombination av båda?

I vilket fall som helst så gjorde det mig glad, att det äntligen händer saker.

jobbig dag

Haft en ganska jobbig dag idag, somnade halv 2 inatt och vaknade halv 8 när det var dags för boendestödet att låsa ut min medicin. Sen var det dags för skola och jag hade sån ångest. Var en praktisk lektion och man skulle dela in sig två och två. Jag blir alltid utanför... Men vi var ett jämnt antal så jag var inte själv, så jag hamnar alltid med den som också inte riktigt har kommit in i gruppen heller. Är alltid så, jag får aldrig "connection" med någon, är alltid den som är utanför och inte har kommit in i gruppen. Blir så ledsen att jag inte kan bli vän med människor, att jag inte vet vad jag ska säga, att jag inte vet hur man blir vän med någon.

När jag kom hem idag sen så var jag både trött och ledsen så jag gick och la mig och vilade en stund, efter det så fick jag en sån himla ångest. Vilket gjorde att rakbladet kom fram igen, fast jag inte ens ville göra illa mig idag. Gick en promenad efteråt, men hade skurit ett nytt sår som blödde en himla massa och när jag var på ICA så kände jag blodet började rinna under strumpbyxorna... Usch hatar att det blir så.

Imorgon har jag tenta... Tror jag kommer misslyckas. Orkar inte längre, har ingen kraft.

läkarbesök

Var hos läkaren idag. Vi pratade lite om allt möjligt och psykologen var med. Skulle bli lite medicinförändringar som att höja lamotrigin, vilket jag tycker är astråkigt. För jag tycker den medicinen gör mig tråkig för jag kan inte spåra på samma sätt som tidigare. Vissa anser att det är bra, men jag tycker om när det händer saker..

Han skulle också sänka stratteran då läkaren tror att jag får mer ångest av den. Flytta morgondosen av lyrica till kl 12 istället. Jag tycker istället att jag kan få tre doser av den per dag men han var tveksam... Hoppas det kan ändras nästa gång jag träffar honom för tycker lyrican fungerar. Men så fort man pratar om att lyrica funkar så verkar han tveksam. Säger att det är narkotikaklassat i USA och att det snart kommer bli det i Sverige med. Känns som att jag måste få honom att tro att det är hans idé med lyrican ska höjas...

Tycker det är lite roande att försöka manipulera läkare att göra som jag vill. Inte för att jag vill missbruka, för det vill jag absolut inte. Men de medicin förslag som jag gett har fungerat bäst och inte deras experimenterande.

Ska även byta ut imovane till stilnoct.

Sen kom jag och min psykolog att hon skulle följa med till husläkaren då jag har så stora problem med värk. Ska försöka få en tid till en annan läkare än den jag hade sist, för den läkaren sa "jaha, är du en sån som skär dig", vilket gjorde mig väldigt ledsen. 

Jag vill egentligen att det är psyk läkaren som ska hjälpa mig med smärtan också, men han säger att det inte är hans område och att han inte kan gå in på någon annan specialitet, jag vet ju att han har rätt, men jag vill vara ett undantag. Hoppas det kommer funka bra om psykologen är med hos husläkaren.

jag VILL bestämma

Vaknade idag med ångest, kände en sån ångest över att vara tvungen att vara vaken hela dagen, att orka leva ännu en dag till. Var i skolan på förmiddagen och tänkte plugga i bibblan på eftermiddagen, men jag lyckades inte stanna kvar efter lunch mådde så jävla uselt. Kom hem och sov bort 2 timmar. Måste nästan sova bort någon timme på eftermiddagen för jag känner mig helt förstörd.
Men nu på kvällen har jag mått helt okej, har inte skurit mig något fast jag vart ensam hemma. Men åt två portioner mat, så jag känner mig äcklig.

Imorgon ska jag träffa psykologen och läkaren. Först psykolog, sen läkare direkt efter. Min psykolog tyckte hon skulle vara med på läkarsamtalet, för jag blir alltid så jävla arg på läkaren. Jag tycker han är en bra läkare det är inte det men jag hatar att någon annan bestämmer över mig och mina mediciner, jag vill kunna bestämma allt som rör mig.
Jag hoppas iaf det går bra imorgon, hoppar läkaren har en bra lösning på ångesten.. För jag orkar inte leva såhär så mycket längre till. Jag känner mig bara mer och mer apatisk och har en känsla att en sjukskrivning inte är långt bort. Läkaren tycker jag ska vara sjukskriven 50%, men jag har inte råd då jag är student. Då får jag bara halva CSN och ingen ersättning från fk för den andra halvan, som jag hade fått om jag hade jobbat 50%, sjukt dåligt system. Så jag antar att det blir 100% snart, fast jag kämpar så mycket jag bara kan.

Sen har jag ett sånt irriterande problem, har börjat få allergiska utslag från mina plåster. Ett tecken att jag borde sluta skära mig kanske? Om det ändå kunde gå...

Hur?

Det har inte varit någon bra dag idag. Lyckades inte somna på min imovane, så jag somnade jättesent och vaknade kanske en halvtimme innan klockan ringde.
Det var kämpigt att gå i skolan, känner mig så himla ensam. Alla har någon men jag har ingen, är så fruktansvärt ensam.

Var jätteledsen när jag kom hem idag, det blev bråk med sambon, vilket gjorde att jag mådde ännu sämre. Skar mig sedan i benet, i såret jag tidigare skurit mig i. Blev ännu djupare idag, ingen enorm skillnad men fortfarande en skillnad och det är skillnaden som gör att jag mår lite bättre. Jag vill att det ska bli djupare och djupare, jag vill blotta mina senor.
Jag vet hur sjukt det är, men tyvärr är det så jag känner och jag börjar komma närmre målet. Målet som egentligen är vidrigt, men jag vet inte hur jag ska hindra mina känslor och handlingar.

Jag inser mer och mer hur sjukt det är, att jag kan få ner en stor del av tops inuti mig. Men hur ska jag göra för att stoppa mig? Få mig att må bättre?

Svängigt

Idag har verkligen mina känslor hoppat upp och ner. Vaknade och mådde helt okej. Sen gick vi en promenad och när vi kom tillbaka var jag så sjukt trött, sov en stund och vaknade av och till. Mådde fruktansvärt dåligt, fortsatte må dåligt och grät av och till för jag orkade verkligen inte leva. Kände mig helt apatisk och ville ta alla mina alvedon för att dö.
Men min fina skulle iväg och åka med bilen för att fixa en grej. Han tyckte jag skulle följa då jag brukar bli på bättre humör efter att ha åkt bil. Det blev jag, så efter vi kom hem igen så har jag mått ganska bra. Är fortfarande på bra humör, har skickat ett formulär till försäkringskassan sen jag var sjukskriven i somras. Fixade med CSN så att jag skulle få lån en månad. Försöker undvika lån så gott det går, men med tanke på att jag håller på att gå under med bara skolan så är inte extrajobb att ens tänka på.
Sen har jag fixat lite med skolan, skickat mejl och även pluggat. Känner mig stolt över mig själv idag. Borde dock ha pluggat mer, och inte ätit så jäkla onyttigt men allt ska väl inte bli perfekt under en dag.

Hoppas kvällen går lika bra, att jag fortsätter vara någonlunda ångestfri. Har dock sån jävla värk i huvudet och nacke att det tar kål på mig, vill verkligen inte att värken drar ner mig idag. En dag kan jag väl åtminstone må okej.
Men mina svängningar är ju ett typiskt borderlinedrag, det är väl bara att acceptera fast jag hatar det.

Gym och tejp

Mår sådär idag. Inte kaosdåligt, men dåligt. Har åtminstone vart lite duktig idag och hasade mig till gymmet och tränade. Gick inte ens till donken för att köpa något gott, som en paj eller lökringar...
Träningen gick okej, tränade en halvtimme på crosstrainer det var extremt tungt då jag knappt har rört på mig den här veckan, sen också lite styrka. Måste bli bättre på att röra på mig, försöka komma ut och gå iallafall varannan dag. Vill ju så gärna bli smal. Ser ut som ett jävla fetto.
Mitt sår som jag gröpte igår började blöda lite när jag tränade, anade innan att det skulle börja blöda lite, var jobbigt.

Köpte tejp idag på apoteket som man kan använda för att tejpa ihop sår. Dock stod det små sår, undrar vad deras definition av små sår är. Dock så är det väl inte lika bra som tejpen de har på närakuten som de använder. Känner mig också patetisk som måste köpa tejp för att jag ev. kommer skära mig.

Ångesten började komma krypandes, känner att det börjar bli jobbigt. Ska nog iväg och vila lite nu.

Ångest

Ångesten är vidrig, känner ett starkt tryck över bröstet. Jag orkar verkligen inte mer. Varenda jävla dag är likadan.

Kunde inte stå emot

Dagen började med att jag var ganska pepp. Tänkte att jag skulle plugga massor och göra massa saker och undvika självskada till varje pris.
Men vid lunch så dippade jag, orkade inte sitta mer i skolan och plugga... Hade fastnat på en uppgift så allt kändes hopplöst... Ger typ alltid upp när jag fastnar och inte förstår.

Så efter det så gick allt utför.. Gjorde mig själv illa, började skära i det gamla såret jag hade sen innan, skar djupare och djupare. Var inget långt snitt för jag pallade inte att åka och sy. Utan ett kort men ganska djupt, tryckte in rakbladet längre och längre ner. Sen torkade jag upp blodet, torkade inne i såret med en tops för att kolla, kunde trycka ner hela topshuvudet... Känns befriande att kolla in i mitt inre, se hur djupt det är. Men blir samtidigt rädd för mig själv, för hur långt kommer det här gå?

Men mådde inte särskilt bättre efter det. Igår efter jag hade skurit mådde jag ganska okej resten av kvällen. Men jag kände mer och mer panik ändå så tog 20 mg stesolid, ringde en vän och pratade. Nu känns det helt okej, har fortfarande en tryckande ångest i bröstet, men helt hanterbart iallafall.

Ekonomi

Det börjar bli kämpigt med min ekonomi. Har inte mycket pengar kvar och mina besparingar börjar minska för hela tiden som går. Klarar inte hålla budget, men försöker klara av att inte spendera mer än 150 kr till den 25:e iallafall. Kommer bli svårt för måste snart köpa linsvätska... Plåster till såren behövs också... Patetisk jag är.

Självskadandet blir värre

Usch mitt mående har verkligen pendlat upp och ner idag.
Tror det berodde på att jag glömde ta min morgonmedicin, när jag började må väldigt dåligt psykiskt och fysiskt utan någon direkt orsak så insåg jag att jag glömde.

Skar mig idag igen också, började först med lite snitt med rakbladet för att se hur vasst rakblad egentligen är då jag bara har skurit mig med glasskärvor tidigare. Det började blöda rätt bra och jag skar mig ytligt. Sen slutade jag, men det tog ett bra tag innan det slutade blöda och när jag såg att det fortfarande rann en stund efter så började jag skära igen. Dock i ett gammal sår jag skurit men som fortfarande är oläkt, började skära mig metodiskt allt längre ner. Vågade inte så mycket som jag ville, för man har ju fortfarande den där spärren som människa att inte skada sig. Men idag kändes det som om självskadandet togs till en annan nivå än tidigare. Samtidigt som skärande lugnar mig så får jag så sjukt dåligt samvete för jag vet att min fina älskade sambo blir ledsen. Jag vill bara få han att bli glad, inte alls ledsen... Men jag vet inte hur jag ska ändra självskadandet...
Känner att jag inte orkar sluta, har börjat tappa upp hoppet för livet, är stressad för så mycket, klarar ej mer. Försöker pressa mig mer och mer för att orka skolan. Men är rädd att det kommer bli ännu en sjukskrivning, vill inte det. Vill ta en examen.Vill prestera, att få vara bra på något iallafall. Inte vara en helt usel flickvän, dotter, vän - iallafall för de få vänner jag har.

Är så jävla patetisk med mina äckliga sår, jag blir bara äckligare. Mina vidriga jävla självskadesår.

Telefonsamtal med psykolog

Pratade med min psykolog idag i telefon, skulle ringa henne om jag hittade något utredningsställe för en neuropsykiatrisk utredning, då där jag bor så är det 2-3 års väntetid, så vi har delat upp 4 landsting som vi ska kontakta 2 var. Ett av länen hon har hittat utreder ALLT, så det tycker jag känns bra, för då vet man alla sina problem och kan utgå från det, där var det ett par månaders väntetid (får se vad de definierar ett par månader bara...). Jag undrar verkligen vad jag har för neuropsykiatrisk diagnos, eller om jag kanske inte alls har en, vem vet? Men andra inom vården har typ diagnostiserat mig, men här på öppenvården vill de inte riktigt säga för de vet ju inte då jag inte har gått någon utredning. Men en psykolog som jag träffade inom slutenvården var helt bombsäker på att jag har asperger.

Men vi pratade också om att jag skar mig igår, då läkaren som sydde ihop mig propsade på att jag skulle höra av mig till min psykolog och säga vad som hade hänt. Så då passade jag på att säga det om jag ändå skulle ringa henne. Vi pratade väldigt länge typ 45 min om strategier med självskada och att jag tycker allt känns hopplöst, att det känns som om den enda lösningen är att göra illa mig för jag kan ju inget annat. Men med strategier om hur man skulle skjuta upp ångesten och sen att typ vid nio lägga mig i sängen och spela på telefonen, vilket är då ångesten är så jävla intensiv för att jag är så rädd för att sova, för man tappar kontrollen då. Men att det var bättre att skjuta upp det till sån ångest än att göra illa mig själv.
Men jag tycker inte det är en bra idé, jag vill inte känna paniken som kommer då. Jag kommer inte kunna lyckas med mina strategier om jag vet att slutet är en sån hopplös jävla ångest. Man ska väl inte ta ut något i förskott. Men vi får ser hur det här kommer bli under de närmsta dagarna, om jag lyckas eller inte.

Men att prata med henne överhuvudtaget gjorde mig lite lugnare, tycker om min psykolog jättemycket. Jag kommer eventuellt få DBT, och då kommer jag få skiljas från henne till någon annan behandlare. Hatar separationer. Har så himla mycket förtroende för henne och jag vet att jag kommer gråta om jag måste byta igen.
Men hon är medveten om det då vi har pratat om det. Vi pratade även i telefonen att min förra behandlare som var en sjuksköterska att jag gillade henne också väldigt mycket. Att det kändes som hon verkligen brydde sig på riktigt. Men jag sa också att hon inte var likadan utan mer "yrkesprofesionell". Men hon sa att det var en medveten strategi, för att jag inte ska binda mig till henne så mycket som jag gjorde till sjuksköterskan. Men desto fler träffar så binder jag mig mer och mer ändå.
Usch mår verkligen inte bra, är rädd för ångesten som kommer komma ikväll, rädslan, paniken för att sova, som kommer om och om igen för varje kväll som går. Ju mer tiden går desto mer blir ångesten. Orkar verkligen inte den här skiten.

Tacka för att jag har stesolid iallafall. Inte för att det lugnar, men huvudet tänker inte lika många tankar. Men det som verkligen suger är att jag bara får äta 50 mg per vecka och får då ta 10-20 mg/gång. Vilket innebär att den jävla stesoliden försvinner snabbt. Så jag delar upp att jag tar 10 mg per kväll. Då har jag 5 lite lättare kvällar. Men 2 alldeles förjävliga kvällar, som jag nu innan redan har ångest för. Antar att det här är nackdelen med benzo... Önskar jag fick ta 20 mg varenda kväll... Inte bara dela upp skiten.

Vill sluta men samtidigt inte

Mår förjävligt idag med, spydde för några timmar sen, hoppas det är en matförgiftning och att jag inte är gravid. Skulle vara helt hemskt om det var så.

Känner att jag vill fortsätta karva i mina ben, lika djupt som igår eller ännu djupare, men är inte själv idag så går inte, kanske lika bra. Kanske känns bättre imorgon eller till helgen, isåfall hoppas jag karvandet inte blir lika djupt. Eller kanske inget karvande alls.

Den jobbiga känslan jag har är att samtidigt som jag vill sluta skära mig så vill jag samtidigt inte det. För det är det enda jag har som botar ångesten en aning. Men det mest patetiska med att inte vilja sluta är uppmärksamheten, ju djupare jag skär desto större uppmärksamhet får jag från vården. Jag vill märkas, negativ uppmärksamhet är fortfarande uppmärksamhet. Är en så jävla patetisk borderline tjej.

Har sån jävla ångest idag. Fixar inte det här mer. Vill ha en medicin som hjälper ffa mer benzo. Men samtidigt vet jag att benzo inte är lösningen. Sen är min läkare så jävla motvillig till mer benzo. Hoppas han förstår nästa vecka hur illa jag mår, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till, förstår ingen så vill jag inte leva mer.

Äcklig och patetisk

Den här bloggen kommer vara som en dagbok som jag kan skriva av mig i. Kommer förmodligen vara triggande ibland, är du rädd för att bli triggad så tycker jag inte du ska läsa.

Har mått förjävligt idag. Har inte vetat vad jag ska ta mig till. Varit i skolan och känt att jag inte orkar mer, har kurser som jag måste ta igen pga sjukskrivning i slutet av en kurs innan jag blev sjukskriven en termin. Vilket känns hela jävla övermäktigt. Vet inte om jag kommer klara det här. Min läkare vill inte att jag pluggar heltid och tycker jag har alldeles för mycket med det jag ska ta igen. Men jag har inte råd att plugga halvtid och vara sjukskriven den andra halvan.

Ville minska ångesten idag så skar mig. Har tidigare skurit mig med glasbitar men började fundera ut något effektivare och drog ut ett rakblad ur en rakhyvel. Tog i så mycket jag brukar göra med glasbitar, men då jag aldrig skurit mig med rakblad på så sätt så var jag inte beredd på hur djupt det blev. Kom väldans massa blod som jag inte alls var beredd på. Ville göra flera snitt egentligen men med tanke på att planen inte var att skära så djupt så blev det bara ett. Vet inte om det här är bra eller dåligt?

Vill skära mig mer, vill dämpa ångesten. Men ska inte skära mer ikväll. Det här var nog det djupaste jag skurit mig, men suget efter att göra fler och ännu djupare är stort. Dock så känner jag domningar i foten, är rädd att jag har skadat nerver?
Vill egentligen inte skära mig, skäms så sjukt mycket över ärren, men det och små tablettöverdoser då och då är det som lindrar.

Det jag kanske inte borde göra är att jag känner mig patetisk över att jag inte kan skära djupare.

 Läkaren som sydde ihop såren var snäll. Han frågade om mitt mående och om jag hade något att prata med och sådär. Annars så brukar läkarna som syr vara obekväma och skyndar sig iväg.

Mina vidrigt fula vrister. Tröståt på mcdonalds efteråt. Är så jävla äcklig. Äckligt håriga ben också.