lördag 29 april 2017

Längre läkemedelslista och en vikt under 45 kg

Har under den här veckan börjat på antidepp. Har börjat på en ny mottagning och läkaren där tyckte det var en bra idé att jag skulle prova, efter att jag nämnde att jag önskade få testa sertralin igen. Han tyckte dock att nertrappningen av lamotrigin skulle pausas, då det är mycket i livet för mig med nytt jobb osv. Jag kände mig lite irriterad, då jag har färre biverkningar sen de sänkte från 300 mg till 200 mg i vintras.

Sååå att en till medicin lades på innan den andra sattes ut känns ärligt talat skittråkigt, för just nu känns det så ledsamt att hämta ut min feta apodospåse och inse att jag är ganska tungt medicinerad.
Men nästa gång så kanske han sänker lamotrigin! Vi kom överens om att jag skulle få en tät läkarkontakt, varannan månad, senast var tredje månad. Det känns bra, trodde inte det skulle gå att få en sån tät läkarkontakt på den här mottagningen. Han skulle också ta över stesolid utskrivningen, vilket känns ok. Då jag själv tar hand om stesoliden nu, så avsa sig den förra läkaren sig ansvarat (trots att han lovade i somras att han kunde skriva ut till mig i åratal och att jag inte behövde oroa mig...) att skriva ut stesolid. Men att den nya läkaren kan tänka sig att fortsätta skriva ut känns ändå bra, var sjukt orolig att han inte skulle vilja det. Att jag skulle få en läkare som typ är benso-motståndare. Benso är ju knappast optimalt, men det har nog gått typ 10 månader mellan de senaste recepten. Då hade jag ändå inte helt slut på tabletter.
Så jag anser nog att jag kvalar in på den gruppen som käkar benso ganska ansvarsfullt. Eller så kanske jag lever i förnekelse och försöker lura mig själv? Men det tror jag inte haha.

Har ångest inför nästa vecka. Önskade jag var ute och festade idag (och inte skriver ett tråkigt blogginlägg), men kände att jag inte orkade, har en sjukt intensiv jobbvecka framför mig och känner inte för att ligga bakis hela morgondagen.
Var tvungen att sjukskriva mig för 2v sen pga migrän, troligen pga att jag slarvat med mat (väger under 45 kg...) och träning. Så vill inte riskera migrän nästa vecka, känns rätt tråkigt att behöva sjukskriva sig när jag är såhär ny på jobbet.
Nu ska jag sova.
Läste igenom inlägget nu och känner mig lite nedslagen. Jag väger inte ens 45 kg och läkemedelslistan har blivit längre. Jag trodde jag var på väg framåt? Men nu vet jag inte längre.

fredag 24 mars 2017

Svarta stunder

Jag vill ärligt talat inte må såhär. Jag vet att jag för ett par timmar skrev att mitt liv är hanterbart, men ibland så kommer stunder (som nu) under dagen att allt bara känns så tungt, svart och funderingar på hur jag ska kämpa vidare pga att jag mår så dåligt.
Inte riktigt att jag vill ta livet av mig, men att jag vill ha hjälp.. Men hur?
Psykolog - (nån vecka 2) max 1 ggr/v
Läkare - 1-2 ggr/halvår
Men det är för lite för mig.
Sure, sen finns slutenvården. Men jag är inte suicidal så det är inget alternativ och om jag var det så hade jag fortfarande inte velat.
Jag önskar tätare kontakt med öppenvården, men det är bara massa prat om resurser som inte finnas.. Och att jag snart måste glesa ut DBT-kontakten, då de behöver ta in fler patienter för kön håller på att växa igen... Woho. Så jävla kul att höra (eller inte). Jag bryr mig ärligt talat inte om kön växer, jag vill ha hjälp därifrån tills jag vet vad jag kommer få för hjälp efter DBT:n. Inte bara skicka ut mig för att jag har gått ut deras program, det betyder ju inte att jag är frisk bara för att jag gått klart DBT.

En gnista av hopp om att få ändra medicinering

Var hos läkaren nu i veckan och han var jättebra! Han var inte emot min idé att få prova en annan centralstimulantia. Så länge det är under en lugn period, typ semester. MEN det är den enda och sista gången jag kommer träffa honom. För jag kommer byta mottagning, det här är så sjukt störande. När jag ÄNTLIGEN träffar en läkare som hakar på mitt önskemål om att få ändra i min CS medicinering, så kommer jag inte få träffa denne igen. Han skulle åtminstone skriva en ordentlig anteckning i min journal om hur ett ev byte ska genomföras, med upptrappning osv. En liten tröst iallafall.
Har en tid bokad till en läkare på den nya mottagningen i början på april. Ska ta upp det igen, hoppas att denna läkare också tycker det är en okej idé.

Gjorde nämligen för ett tag sen om ett adhd test, minns inte namnet på testet. Men man sitter framför en dator och ska klicka och försöka sitta still typ. En dag utan medicin i kroppen och en annan dag med medicin i kroppen. Det visade sig att jag hade en god effekt av CS (no shit), de ville ha det svart på vitt. För läkaren sa att på många vuxna var CS verkningslöst. Efter det testet så tyckte läkaren att jag hade så pass bra effekt av den nuvarande medicineringen att det var onödigt att byta. Så trodde det var kört.
Så jag blev så glad när läkaren jag träffade i veckan tyckte det var ok att prova en annan. Jag HOPPAS att läkaren på den nya mottagningen inte är helt emot förslaget hellee.

I övrigt så vet jag inte hur jag mår riktigt, hanterbart typ? Kan snabbt ändras, men har inte skurit mig sen senast jag skrev iallafall. Får ta hand om nästan alla mina mediciner själv nu (efter läkarsamtalet) vilket är ganska skönt. Den sista medicinen som jag får delad ska jag ta upp med läkaren på den nya mottagningen om jag också kan få ta hand om själv.
En rätt störande sak, idag gjorde jag ett par ärenden som jag skjutit på i ett halvår typ. Men igår kväll så mådde jag dåligt också och tog 15 mg stesolid, vilket nog bidrog till min produktivitet (lång halveringstid på stess). För mina ögon hängde rätt rejält (lite pundaraktigt) också idag, hade sovit för lite så berodde inte bara pga stess. Men jag ser sällan ut så.
Sen tex så skriver jag ofta i bloggen efter att ha tagit stesolid. Tänker då o då att jag borde skriva, men det är när jag väl tar stesolid som det oftast blir av. Har tex tagit 10 mg ikväll också.
En sjukt lömsk medicin. Den värsta biverkningen är nog att jag blir "blåst", jag hänger inte riktigt med. Jag har tex rätt stort ansvar på jobbet, och fast jag tror att jag är klar i huvudet så är jag inte det. Kan liksom inte ta stesolid om jag ska jobba dagen efter, eller ens jobba 2 dgr senare. Hatälskar denna medicin, den bryter ångestspiraler. Men gör mig också blåst, samt diverse annat skit som att det är benso och vanebildande.
Undrar fö om det är ens någon som läser min blogg? Undrar ibland om någon av mina läsare vet vem jag är och smygläser bloggen, men det är väl något jag aldrig får veta haha.
Inatt ska jag sova lite längre, har inte lust att se ut som en pundare ut imorgon också.

måndag 6 mars 2017

Mår sämre igen

Det känns som om mitt mående håller på att dippa lite nu. Jag känner mig allmänt nere och tom inombords, och jag skadade mig själv också i lördags. Trodde aldrig jag skulle göra det igen, eller ja aldrig är väl kanske att ta i. Men jag trodde jag var längre bort än vad jag faktiskt är. Det är väl det största varningstecknet, självskada. Har hållit mig borta från detta i över 1 år, så det känns väldigt segt att tiden nollades.

Jag vet inte vad dippen kommer ifrån. Visst det är kämpigt med jobbet, men det känns inte som om det bara är jobbet. Är på slutet av DBT:n, vart jag hamnar sen är det ingen som vet mer eller mindre. Så det är också något som är stressande. Jag mår bäst av att ha en trygg kontakt med psykiatrin. Så för tillfället så känns det rätt otryggt, kommer jag ens få mer behandling? För på den nya mottagningen jag kommer hamna så har jag fått höra att det inte är så mycket hjälp att förvänta sig därifrån. I remissen står att jag ffa vill ha psykodynamisk terapi, men just nu så blir jag glad så länge det är en stabil psykologkontakt oavsett inriktning. Men det känns också rätt skönt att DBT:n snart är över. Vissa grejer kommer jag ta med mig, men det finns vissa saker inom DBT som jag personligen ogillar väldigt starkt.
Jag hoppas att den nya mottagningen prioriterar mig, för bristfällig hjälp kan bli en stor bidragande faktor till en ev. sjukskrivning (om man bortser från faktorn "personligt lidande"). Har definitivt ingen lust att bli sjuk, vill jobba och spara pengar. Sen ta tjänstledigt några månader och åka på en långsemester. Hade varit sjukt najs.

Måste sova snart.. Saknar att kunna åka hem till mina föräldrar så ofta som jag gjorde när jag pluggade och träffa vänner lite oftare. Sure, jag hade mycket mer ångest när jag pluggade. Den där prestationsångesten bokstavligen knäckte mig ett par gånger. Men jag var friare, kunde styra min tid på ett helt annat sätt än vad jag gör nu. Mitt schema kommer inte bli flexiblare förrän i sommar...

tisdag 7 februari 2017

Examen, nytt jobb, kvällsångest

Nu var det ett tag sen jag skrev senast. Tror det är mitt längsta uppehåll härifrån sen jag började skriva i bloggen.
Det som har hänt sen senast är att jag har tagit examen och börjat jobba. Trivs rätt ok på jobbet, men känner mig helt utpumpad när jag kommer hem. Det är så mycket nya intryck och det tar så mycket energi. Sen hela tiden vara pigg och alert och visa framfötterna. Sen försöka vara glad, trevlig och lite social med kollegorna. Det är rätt tärande faktiskt, det tar åtminstone väldigt mycket energi från mig. Jag vet inte hur länge jag kommer känna så, men räknar med ett par månader iallafall. Går introduktion nu också, vet inte riktigt hur länge jag kommer gå intro. Det tycker jag faktiskt är väldigt jobbigt nu när jag tänker efter, att det hela tiden är oklart hur länge jag ska gå introt. Men just den detaljen tror jag kommer reda ut sig under den kommande veckan eller så.

Har fortfarande inte helt bestämt mig om jag ska jobba 100% eller gå ner i tjänst. Det är först några veckor efter introduktionen (typ om 2 mån) jag kommer få ett bättre schema. Det är när jag väl börjar i mitt nya schema som jag vill ta beslut om jag vill gå ner i tid eller inte. Helst inte innan dess. Därav att jag känner mig lite extra angelägen om planeringen av min introduktion, så att jag ska veta hur jag ska göra.
Men känner jag att det börjar bli alldeles för tungt och jag börjar brännas ut, då ska jag stoppa i tid. Har ingen lust att krascha en tredje gång. Problemet är att de tidigare 2 gånger jag har gått in i väggen så har det varit i samband när jag pluggat. Jag vill inte råka missa varningstecknen pga att de inte kommer vara helt densamma varningstecken som när jag pluggade.

Just ikväll känns det extra jobbigt, varför vet jag inte. Jag hoppas det är övergående iallafall. Har tagit ca 15 mg stesolid ikväll så känns underligt att jag fortfarande känner av en såpass jobbig ångest.
Men ska försöka distrahera mig med något annat just nu.

lördag 24 december 2016

En tom stesolidburk

När jag satt på tåget på väg hem till min familj så kände jag ångesten i kroppen. Kände att jag inte orkade med en julafton med massa ångest i kroppen. Så jag letade reda på mina stesolid. Men när jag öppnade burken så var den tom, jag hade av misstag plockat med mig en tom stesolidburk!! Kände paniken i kroppen, och ledsen över att få må dåligt över julhelgen.
Men så kom jag på idéen att ta en nitrazepam mot ångesten, trots att jag käkat den i typ 1.5 år mot sömnen så brukar jag ändå känna lite ångestlindrande effelt när den kickar igång till natten. Så tänkte att det var värt ett försök.
Det funkade ärligt talat hur bra som helst med nitrazepam mot ångesten, haft en rätt bra eftermiddag.

Har inte riktigt fattat varför stesolid tappar den ångestdämpande effekten redan efter ett par dagar, men inte nitrazepam som jag har käkat så pass länge.
Men inget jag kommer sätta i system, då jag inte vill käka dessa dygnet runt. Men glad att jag har dem än typ imovane/stilnoct som bara gav mig obehagliga hallucinationer- vilket definitivt inte hade funkat dagtid.

lördag 10 december 2016

Hur det destruktiva livet skjuter på mina drömmar

Ibland så vill jag bara kämpa järnet med livet. Bara fortsätta fast jag mår dåligt, för att kunna nå mina drömmar. Men ibland.. Så känner jag att jag bara vill skita i allt, att det inte finns någon mening, att jag funderar varför jag kämpar. Att jag lika gärna kan ge upp.
Det är så sjukt kämpigt att behöva leva med psykiska och neuropsykiatriska problem, att inte tillhöra normen, att må dåligt. Att inte få känna innerlig glädje, för där långt inne i mig, i kärnan, är det nedstämt och dystert.
När jag bara känner att jag vill ge upp, försöka ta mitt liv med massa piller, så tänker jag samtidigt relativt rationellt. Tar man en intox i suicid syfte, så är chansen rätt stor att man överlever. När jag då tänker att jag vill ge upp och dö, så måste jag ha i åtanke att jag kanske överlever. Att jag då måste reda upp spillrorna efter ett självmordsförsök. Som tvångsinläggning, orolig familj, praktiska saker som sjukskrivning osv. Om jag redan då är inne i den skiten, så är det lätt att fortsätta dras ner i det destruktiva. För det har hänt flera gånger tidigare. Det stannar inte bara vid själva försöket, utan det har blivit såna jobbiga efterspel för mig. Att jag mer eller mindre flippar ur.
Därefter så har jag kanske hittat en liten gnista och vill försöka ta mig upp igen, efter att ha varit inne i de destruktiva ett tag som jag börjar tröttna på. Hur lång tid det tar att hitta den där gnistan har varit olika. Men det är så jävla jobbigt att ta sig upp därifrån. Ett självmordsförsök innebär mer än bara ett försök, för mig.

Men det jag kämpar för är att återfå lite normalitet i mitt liv, undvika allt destruktivt. Börja jobba, spara pengar, och kämpa för det jag allra mest önskar, ett barn. Men för att försöka skaffa barn, så måste jag må väldigt mycket bättre. Jag måste känna att jag kan hantera motgångar. Jag måste känna att om jag åter hamnar i en svacka där allt känns mörkt- så måste jag fortsätta kämpa och aldrig ge upp.
Min sambo vill inte ha barn än, jag vågar inte fråga när han tror att han är redo. Ska jag fråga när han vill, så måste jag ha varit stabil ett tag. För som det är nu, när jag fortfarande är ostabil så fattar jag att det inte funkar och att det är svårt att säga när. Så skjuter på det tills jag är mer stabil.

Jag har kommit långt, jävligt långt, jag tar inte självdestruktiva intoxer i tid och otid. Jag skär mig inte längre, det blir bara glesare och glesare (förhoppningsvis ingen mer) mellan inläggningarna. Jag tar inte stesolid i samma utsträckning längre. Dock så skedde det en mindre incident förra helgen i form av en mindre intox. Jag har ett stort examinerade moment i skolan om ett tag, och jag känner att jag inte riktigt kan lita på mig själv. Inte min omgivning heller. Vilket talar att barn är något som jag definitivt inte är redo för.
Detta gör mig sjukt ledsen, för om ett par månader blir jag 25 (åldersnoja), tar förhoppningsvis min examen i januari, vi har ett förstahandskontrakt, är erbjuden fast jobb. Så jag har alla förutsättningar, förutom att jag inte riktigt är stabil. Så måste fortsätta vänta.
Vilket ger mig tankarna att jag lika gärna kan ta mitt liv. Men om jag då misslyckas, då är jag ÄNNU längre bort från min dröm. Så det känns faktiskt riktigt riktigt jobbigt just nu, med dessa dubbla känslor. Om jag försöker ta mitt liv- och misslyckas. Då är jag ännu längre bort från min dröm än vad jag är nu. Samtidigt som det är oerhört tungt att må såhär.

Sen behöver jag sluta med många av mina mediciner om jag skulle bli gravid, vilket skulle kunna i värsta fall resultera i en riktig jävla urflippning. Planen är att trappa ut mediciner långsamt, skulle bara göra 2 tester för min adhd medicinering och sen få läkartid och börja trappa ner på mediciner. Jag har nu gjort dem där jävla testerna, men har fortfarande inte någon jävla läkartid. Jag vill ha bort medicinerna så att det "bara" ostabila kvar som jag måste kämpa med. Vem vet, jag kanske mår bättre utan medicin alt minskad dos.

Jag ska ringa till psyk på måndag, för att få till några läkartider. Just nu saknar jag min gamla läkare, som jag hade tid hos varje månad. För den jävla ST-läkaren jag har nu har uppenbarligen inte så mycket mandat att göra beslut på egen hand. Det enda positiva om allt blir kaos är att jag åtminstone tidigare, fått snabbare och mer hjälp från psykiatrin. Vilket är rätt tragiskt.